Några bilder.. Hade tänkt lägga in flera, men det tar en sån jäkla tid för min dator att ladda ner bilder att det här får räcka för tillfället.

En skäggig Eric...

En lite suddig bild från resan till Sinai. Sittandes utanför hyddan är Eric, Sonja och Hazem.

Ok, dags att återuppliva bloggen efter månader av dvala... Fläkten på min dator har pajat så den stänger av sej själv efter drygt 30 minuter, men nu har jag kommit på att om man ställer en fläkt alldeles bredvid så funkar den! Undrar hur dyrt det är att reparera en datorfläkt... I alla fall så är detta anledningen till den obefintliga bloggningen, är alltid för stressad för att blogga från universitetet och internetcafeerna här är under all kritik. Eftersom det nu är flera månader sen jag uppdaterade så skulle det ta typ en vecka att återberätta allt som har hänt, så jag återberättar kort i punktform.

• Kom tillbaka till Kairo utan att ha en bostad, som ni nog alla vet vid det här laget. Flyttade in med Sonja i en preliminär lägenhet som delades med Maged (egyptier-palestinier), Eric (mexikansk-fransk) och, lite senare, Sabrina (tunisiska). Hade två jätteroliga veckor i den lägenheten som kändes lite som ett hippiekollektiv... sunkig lägenhet, typ ingen mat, inga pengar, många intressanta konversationer mm. Helt underbart!
  
• Sonja och jag hittade en ny lägenhet. Lite långt från Downtown, men med underbar utsikt över Nilen och pyramiderna (när det var klart väder och inte alltför mycket avgaser).
  
• AUC började igen. Universitetet har flyttat till en ny campus mitt ute i öknen, som visserligen är fin men alldeles för långt bort. Elever och lärare klagade, inget internet, dålig och dyr mat, alltför sporadiska bussar, massor med ofärdiga byggnader mm. En del grejer har fixats, men framförallt maten är ett stort problem. Stor strejk på campus igår där elever krävde bättre och billigare mat, samt pengar tillbaka för löften som inte blivit infriade. T.ex. har vi betalat 600 egyptiska pund var för "sport activities" vilket är totalt orimligt eftersom det inte finns en enda färdig sportanläggning på campus.
  
• Åkte till Sinai under "eid", den stora festen efter Ramadan. Jag, Sonja, Eric och en egyptier som heter Hazem bodde i en liten (minst sagt spartansk..) hydda på stranden. Världens minsta och tunna små madrasser på golvet, ingen elektricitet, "turkiska" toaletter mm. Trots det obekväma boendet hade vi det jättemysigt och det blev en hellyckad semester.
  
• Babs, Sonjas kompis från Holland, flyttade in i lagenheten med oss. Hon är här och forskar till sin magisterexamen och är kvar tills slutet på december.
  
• Sexuella trakasserier från hyresvärden. Efter allt för många puss- och kramförsök från denne typ 50-åriga polis fick vi nog och kallade in egyptisk förstärkning. Hade ett dramatiskt möte där vi ställde honom mot väggen och krävde att om han inte ville att våra ambassader skulle bli inblandade så var han tvungen att avbryta kontraktet och ge oss depositionen tillbaka. Efter mycket om och men gick han med på det, och vi flyttade ut.
  
• Hittade en ny lägenhet i Downtown, också med utsikt över Nilen. Gullig liten hyrestant som knappast kommer ge oss några (sexuella) problem. Manliga besökare är däremot ett problem och reglerna är fortfarande inte helt fastställda.
  
• Blev tillsammans med Eric! Yes, nu har jag pojkvän igen.
  
• Bor för tillfället med Eric i en liten lägenhet downtown eftersom Babs är här. Hon som bor i lägenheten kommer tillbaka den 18:e november, så då flyttar jag in med Sonja och Babs igen.
  
  Jaha, det var den korta versionen. Ska försöka uppdatera bloggen ofta nu, så länge arrangemanget med fläkten funkar. Min kamera är för tillfället hos Sonja, men ska lägga upp bilder snarast.
  

Jaha, sa var jag tillbaka i Egypten igen. Befinner mej nu i Dahab, anlande idag pa eftermiddagen. Lamnade Vastbanken nagra dagar for tidigt, men jag kande att jag hade fatt nog. Framforallt har jag drabbats av akut hemlangtan, nat som typ inte hant pa 5 ar! Tror att jag var tvungen att lamna Palestina for att kanna att jag paborjat resan hemat. Ska bli sa otroligt skont att komma hem ett tag!!! Pa torsdag, da jaklar! Ok, nu tanker jag ga och lagga mej, gick upp 5 imorse och reste sedan non-stop i nastan 10 timmar fran Betlehem till Dahab. God natt pa er!!

Kom på att jag kanske borde uppdatera om situationen i Kairo för tillfället. Sonja och jag har slutit fred, inte en chans att en vräkning kan förstöra vår vänskap! Hon bor nu i en stor lägenhet med några andra som hon inte kände innan och trivs jättebra. Kontraktet gäller bara i 2 månader, så antingen får vi försöka fixa en ny lägenhet när jag kommer tillbaka, eller så får vi hoppas på att nån flyttar ut ur hennes nuvarande lägenhet och att vi kan bo där båda två.

Eftersom vi faktiskt inte har umgåtts sen innan jag och Nathan åkte till Dahab och vidare till Hurghada, så har vi bestämt träff i Dahab helgen den 26-27:e. Sen åker vi tillbaka till Kairo tillsammans, jag packar mina väskor, och sätter mej på planet till Sverige den 31:a. Perfa!

Fasen det här är ju bara för pinsamt. Har spenderat dagen med att översätta delar av Karamas hemsida från engelska till svenska, och jag blir chockad över hur dålig min svenska har blivit. Här på bloggen är det ok eftersom jag kan välja mina egna ord, men när man ska översätta något ordagrant så blir det värre. Fick sitta med en engelsk-svensk ordlista ock kolla upp ord som "possibilities" och "challenge." Fick bara totalt hjärnsläpp, helt absurt! Kanske dags att flytta hem ett tag..?

Igår åkte jag till danska konsulatet Ramallah med ett gäng ungdomar/barn som ska åka till Danmark i augusti och måste fixa visum. Allt gick över förväntan, inte ens checkpointen var några problem. Åh, hade så himla gärna följt med gänget till Danmark bara för att se deras reaktion. De flesta har bara varit i Jordanien tidigare och aldrig suttit i ett flygplan. Vilken upplevelse!

Imorgon drar jag till Ramallah igen. Måste komma bort från Dheisheh då och då. Den här gången är lite mer påfrestande än andra gånger p.g.a. mitt boende. Visserligen är de supersnälla, men det är lite jobbigt att aldrig få vara ensam. Hos familjen jag brukar bo hos har jag ju ett eget rum på taket med eget badrum, så jag kan alltid dra mej tillbaka om jag vill, men här sover jag i ett allt i allo rum som ständigt används... Ingen pratar engelska heller utom Luay och hans bror (vilket i och för sig är bra för min arabiska, några månader här och jag skulle vara flytande), och alla kvinnor i släkten bär slöja. Känner mej nästan naken när jag sitter mitt bland dem med mitt hår vulgärt utslaget, haha! Det blir lite jobbigt att alltid tänka så mycket på hur jag beter mej, hur jag klär mej, hur länge jag är ute på kvällen etc. Samtidigt är det ju en otrolig erfarenhet att få en sån inblick familjen. Det mysigaste är när alla kvinnorna i familjen samlas framför tv:n och tittar på Nour, en turkisk tv serie som blivit dubbad till arabiska och blivit en megahit i hela Mellanöstern. Då tar de av sej slöjorna och sitter i bara linne och mjukisbyxor och dricker te och äter popcorn. Även om jag inte förstår ett ord av vare sig Nour eller deras konversation så är det faktiskt helt ok. Men som sagt, ibland blir det lite mycket. Alltså åker jag till Bashar i Ramallah igen och lever lite friare i 2 dagar. Ska bli skönt!!!!!!

Hallå! Har varit lite lat med skrivandet på sista tiden, därav alla bilder... Befinner mej nu alltså i Dheisheh på Västbanken igen. Jobbar med en organisation som heter Karama och håller för tillfället mest på med visumansökningar för några barn som ska åka till Danmark. Inte så kul kanske, men jag vet att min hjälp betyder mycket. I torsdags och fredags var jag hos min kompis Bashar i Ramallah och festade, vilket var otroligt välkommet efter några hektiska dagar i Dheisheh. Förra veckan var det stort bröllop här, vilket betyder hennafest (bruden hennamålas), lammslakt, allmänt kaos, och så tillslut själva bröllopet. Huset var fullt med folk till långt inpå småtimmarna som skrattade och bråkade om vartannat, och när det hela var över var jag helt slut.

Idag satt jag på mitt favoritställe i Jerusalem, the Austrian Hospice, i några timmar och bara läste och drack latte och lyssnade på tystnaden. Det var underbart.

Nu ska jag äta. Puss!

Fler bilder från mina äventyr... Snorkling i Dahab
Utanför Hatchepsuts (hur f-n stavar man det..??) tempel
Posar för kameran i Abu Simbel
Nathan och minimänniskor
Abu Simbel

Jordanien Aj... skavsår efter en heldag i Petra
The Treasury i Petra
Mera Petra....
Ännu mera Petra...
Wow vilken utsikt!
Döda havet..

...kanske världens coolaste upplevelse...

Ok, jag ar kar. I Jordanien. Vi befinner oss nu i Petra som ar precis lika mysigt som Aqaba, om inte annu softare. Jordanierna kanns betydligt mer avslappnade an egyptierna, och jag kanner inte att jag blir lika uttittad overallt. Det kanse ar annorlunda i Amman, men jag kanner anda att det ar skillnad mellan landerna. Fast det ar klart, Jordanien ar ju ett okenland som innan alla palestinier kom hit efter -48 och -67 var bebott nastan bara av beduiner, till skillnad fran Egypten. Beduinernas lugna liv har sakert smittat av sej pa landets karaktar. Jordanien ar ju ocksa ett valdigt lugnt land som inte praglats av alltfor manga konflikter, och bara avsaknandet av vapenprydda poliser overallt kanns som en frisk flakt mot Egypten och Israel/Palestina.

Taxiresan fran Aqaba till Petra forde oss genom ett fantastiskt okenlandskap men enorma vyer, sma beduintalt sporadiskt utspridda, samt ett orakneligt antal far och kameler som lunkade omkring lite har och dar i bergen utan tillsyn. Sa otroligt vackert och fridfullt...

Ok, maste ga. Puss och godnatt!!

En kort uppdatering innan jag gar till hotellet slocknar... Sitter nu pa ett internetcafe i Aqaba, Jordanien. Har knappt sovit pa 3 dagar och ar sa trott att jag haller pa att trilla av stolen. Ar i alla fall skont att komma bort fran Kairo och alla problem. Sonja och jag har inte pratat sen den odesdigra natten vilket kanns konstigt, men nu ar det som det ar. Nagra dagar i Jordanien samt nagra veckor pa Vastbanken kommer extremt lagligt just nu. Alla mina grejer ar dumpade hemma hos en kompis sa jag har egentligen ingenting att oroa mej for i Kairo.

Jordanien har visat sej fran sin basta sida an sa lange, Aqaba ar en mysig stad med trevliga och softa manniskor. Varmt ar det daremot, klockan ar over 23 och termometern visar pa 38 grader! Holy shit.... Vi anlande idag pa eftermiddagen efter att forst ha tagit oss over gransen till Israel och sedan vidare over gransen till Jordanien. Steg upp 5 imorse sa det har varit en lang dag minst sagt. Imorgon blir det nog stranden som galler, och imorgon kvall aker vi till Petra dar vi stannar i 2 natter.

Ok, lite trisst inlagg men jag kanner mej som sagt som en zombie... Nu tanker jag ga tillbaka till hotellet och dricka Kahlua med mjolk och ata nyinkopta dadlar med farinsocker! Mums!

Det är en väldigt trött, arg och ledsen Hanna som skriver... Idag när jag var tillsammans med tjejen som jag skulle spendera natten hos ringde hyresvärden och meddelade att vi kickas ut från lägenheten. Tydligen har det pågått extremt mycket festande i lägenheten när jag varit bortrest med en massa personer som sovit över i flera nätter. Polisen hade på något sätt blivit varse om vad som pågick och klagat hos dörrvakterna som för att för att rädda sitt eget skinn kontaktat hyresvärden, vilket jag kan förstå. I alla fall så har vi till imorgon bitti klockan 11 på oss att flytta ut. Kvällen har spenderats på telefon med en hysteriskt gråtande Sonja som inte ville inse faktum, samt en massa jobbiga medlare som ville hjälpa till men som bara gjorde situationen värre. Jag tror aldrig att jag varit så arg och svurit så mycket i hela mitt liv. Nu är Sonja i lägenheten och packar med sina som jag absolut vägrar att prata med, och jag sitter på ett café och väntar på att få gå hem och spendera natten packandes. Sonja är en underbar tjej, men hon faller lätt för grupptryck och dras till personer som bara är intresserade av att festa. Men jag vet att hon mår skitdåligt eftersom hela situationen är enbart hennes fel. Hyresvärden vet att jag var bortrest och är trevlig mot mej, men han vägrar att prata med Sonja. Jaja, det finns inte mycket att göra nu, och lyckligtvis reser jag ju bort så jag kan bara dumpa mina grejer hos en kompis. Värre är det för Sonja, men det skiter jag uppriktigt sagt i nu. Återkommer imorgon med mer info...

Hoppsan, försvann visst från bloggen igen... Var tillbaka i Kairo i typ två dagar efter Luxor-Aswanresan men blev så himla deppig av att bara sitta i lägenheten och hänga att jag gav mej iväg igen. Det är så outhärdligt hett i Kairo nu och efter att ha bott här i ett och ett halvt år finns det inte så mycket kvar att göra, så jag satt bara framför tv:n och bara stirrade tomt framför mej.

När Nathan (han från Australien) undrade om jag ville hänga på till Dahab tänkte jag i ca. två sekunder innan jag började packa väskan. Alltså drog vi till Dahab där Nathan dök och jag gjorde just ingenting i några dagar, för att sedan hoppa på färjan från Sharm el Sheikh till Hurghada där vi spenderade 3 dagar.

Tyvärr blev båda magsjuka så det blev inte mycket sightseeing i Hurghada, men det var ok ändå. Däremot måste jag säga att Hurghada inte är ett ställe jag tänker åka tillbaka till i första taget. Det är fyllt till bristningsgränsen med Ryssar, ryska tjejer som solade toppless i stringbikini och feta ryska män som var konstant fulla. Inte så classy precis. Inte för att jag har nåt emot ryssar, men de som var där gjorde verkligen sitt bästa för att spä på bilden av Ryssland som ett land med alkisar och slampiga tjejer. Inte min kopp te. Även lokalbefolkningen där var otrevlig och jobbig, kanske ett direkt resultat av de otrevliga turisterna...?

Jag kom tillbaka till lägenheten vid 17-tiden bara för att mötas av tidernas chock. Sonja hade tydligen haft fest där igår kväll och lägenheten såg för bedrövlig ut. Det stank sprit och det låg cigaretter och tomma flaskor precis överallt. Lägenheten har verkligen förvandlats till en svinstia, speciellt sen en annan tjej flyttade in för att tillbringa sommaren med Sonja. Tjejen, Jamila, är en riktig slusk som har spridit ut sina miljoner grejer överallt. Lyckligtvis ska hon betala min del av hyran i sommar vilket kom som ett skänk från ovan så jag känner inte direkt att jag har nån rätt att klaga, speciellt som jag knappt har varit i lägenheten sen universitetet slutade. I alla fall så blev jag på ett så jävla dåligt humör när jag kom hem att jag ringde en annan tjej och undrade om jag fick sova hos henne inatt. Det fick jag, så jag tog mitt pick och pack och drog illa kvickt. Nu sitter jag på ett café och ska snart träffa henne, tack och lov!

Lyckligtvis blir det inte många dagar som måste spenderas i lägenheten. Bara imorgon närmare bestämt. Måndag morgon drar jag och Nathan till Jordanien för att besöka Petra och andra eventuella sevärdheter (finns det mycket mer att se i Jordanien? Jag tvivlar på det...) och efter 4 eller 5 dar där åker jag raka vägen till Västbanken. Där ska jag jobba med en NGO i Dheisheh som heter Karama, och kanske en del andra småjobb också, i ca. en månad. Sen blir det Sverige i Augusti! Måste erkänna att jag längtar, Kairo står mej upp i halsen just nu.

Ok, nu måste jag dra! Yalla bye for now!

Ååååh vilken bra resa det blev! Måste erkänna att jag inte är sådär suuuperintresserad av urgamla grejer och tempel, men till och med en inbiten nutidspolitiksnörd som jag kan inte hjälpa att bli hänförd av hur storslagna vissa ställen var. Framför allt Konungarnas Dal i Luxor och Abu Simbel nära gränsen till Sudan var hur häftiga som helst!!!

Kom hem imorse efter en 16 timmars helvetesresa från Aswan till Kairo, så jag tror att jag ska sova middag ett tag. Återkommer troligtvis imorgon med en mer detaljerad redogörelse samt fler bilder.

Nä, nu borde jag börja packa… eller kolla lite på tv… Tror att Nathan tar med sin laptop på resan så jag kan försöka blogga, annars blir det uppdatering när jag kommer tillbaka! Puss på er!

Ikväll ska jag sätta mej på en ca 14 timmars tågresa ner till Luxor med min kompis Nathan. Det blir 2 dagar i Luxor och 3 dagar i Aswan. Ska bli himla kul men troligtvis outhärdligt hett, när jag berättar att jag ska dit nu tittar folk bara på mej och skakar på huvudet. Annars är bästa tiden att åka dit januari eller februari, men nu får det bli som det blir. Skönt ändå att det inte är högsäsong så man slipper den största mängden turister.

Igår kväll var jag och Sonja ute och röjde. Satt och förfestade på en bag in box som mamma hade med sej vilket har resulterat i en sprängande huvudvärk idag. Det känns som om ögonen håller på att poppa ur huvudet på mej och inga tabletter hjälper. Men men, det är smällar man får ta. Har märkt att jag har blivit en liten klenis som drar mej hemåt tidigt innan alla andra (igår redan vid 3-tiden..!) men jag bara orkar inte… Jag skyller på värmen.

I tisdags var det ju som alla vet Sverige-Grekland matchen. Vi var ett gäng med ganska många svenskar som samlades på Marriott Hotel framför en storbildsskärm för att stödja de blågula. Trots att det var svindyrt (ett glas öl för 40 egyptiska pund!!!) så var det väldigt trevligt, framför allt hade jag ingen aning om att det fanns så många unga svenskar som var här och jobbade! Kul! Efter matchen fick jag en massa sms från egyptiska kompisar som ville gratulera till vinsten. Är förvånad över att intresset för europeisk fotboll är så stort här, de flesta jag känner följer matcherna slaviskt.

Familjebesöket blev väldigt lyckat! Största delen av besöket spenderades på kuddar i Dahab, killarna som jobbar där skämtade om att nu vet dom varför jag är så inaktiv, min familj är ju likadan! Otroligt skönt att inte behöva känna pressen att man måste göra en himla massa grejer, speciellt efter att ha pluggat konstant i typ en vecka innan. Kurslitteraturen byttes ut mot Cosmopolitan och Damernas Värld och de sena pluggnätterna ersattes av Stella öl och middag i bikini. Najs!

Trots det lilla irritationsmomentet att min familj var totalt paranoida med vad dom stoppade i munnen (“Maggan, ska du verkligen dricka latte? Är det ok att dricka mjölken?”) så gick allt förvånansvärt bra. Annars kan det ju lätt bli tjafs när en familj där alla bor på olika håll helt plötsligt ska umgås nästan konstant i en vecka. Alla är vi ju vana att köra vårt eget race, men trots detta uppförde vi oss minst sagt civiliserat. Det är jag allt lite stolt över!

Jag antar att Acke och Jenny kommer blogga om egyptenbesöket samt lägga upp bilder, så jag lämnar ämnet nu och hänvisar er till veaman.blogspot.com och jennylusss.blogspot.com

Ojoj, nu har jag varit borta från cyberrymden alldeles för länge! ("Hanna, Carl Bildt bloggar faktiskt varje dag och han är mycket mer upptagen än du är.") De senaste veckorna har varit otroligt hektiska, först alla final exams och sen familjen som var här och hälsade på. Känner mej alldeles slut och har i princip inte lämnat lägenheten under dagtid sen i måndags. Istället har jag och Sonja suttit däckade framför tv:n knaprandes på knäckebröd och skogaholm med svensk ost som familjen hade med sej! Inget slår en skogaholmsmacka och en kopp te… Det smakar Hälsingland och pappas kök…

Shiiit, stress, stress, stress!!! Sitter och panikpluggar inför ett prov om en timme (eller nja, just nu pluggar jag ju inte...) i Arab history. Har bara två veckor kvar nu vilket innebär ett mindre helvete. Kanske inte världens smartaste att dra till Alexandria just den här helgen, men jaja, nu är det gjort. Hade i alla fall två jättesköna dagar i Alex, såg äntligen biblioteket och citadelen. Alexandria är verkligen annorlunda från Kairo, mycket renare och finare, och så har de ju havet... Kom hem vid 21-tiden igår kväll, träffade en kille vid 22-tiden för att plugga till dagens prov, men han var superdeppig för att nån tjej hade lämnat Kairo så det var ingen större succé. Satt och stirrade på mina anteckningar fram till 02:00 då jag bestämde mej för att jag inte fattade utan beslutade mej för att sova, vaknade 7 imorse och har suttit på ett cafe sen dess. Hoppas att det går bra... Usch, hatar prov!!!!!

Föresten Bella, tack för ditt inlägg! Kul med lite feedback ibland. Nu kommer visserligen mamma hit om bara några veckor, men jag tycker verkligen att du och hon ska komma hit på tjejresa! Två damer i sina bästa år kommer få mycket positiv uppvaktning från de egyptiska männen... :-)

På torsdag blir det stor happening på the Journalists Syndicate här i Kairo. Anledningen är 60-årsdagen av den palestinska "Nakba" (eller "katastrofen" som det betyder på svenska) alltså grundandet av staten Israel. Förutom en del tal och sånt så kommer även AUC's dabkagrupp uppträda! Egentligen skulle en "riktig" dabkagrupp uppträda men de fick förhinder, så istället blir det alltså vi som får ställa upp. Rätt mycket pressure... Lokalen fyller tydligen över 1.500 pers, så det kommer bli riktigt nervöst. Men kul såklart!

Hu, var uppe 7 imorse för att registrera mej för nästa termins kurser. Man måste vara tidigt ute för att vara säker på att få en plats, kurserna fylls blixtsnabbt. Men elhamdulilah så fick jag allt jag ville ha, och det bästa av allt är att jag kommer vara ledig på söndagar! 3 dagars helg, det ni! Måste erkänna att jag valde att göra så för att kunna åka till Dahab oftare...

Annars kommer det bli en hektisk termin, tar 4 kurser i political science istället för 3 som jag brukar. Kommer bli helt hjärntvättad med mellanösternstudier; political and social thought in the modern Arab world, issues in Middle East politics, international relations of the Middle East, och international law in the Middle East.... Ojojoj.... Det enda som kommer sticka ut är en kurs i Third World literature. Men jag får tänka på att jag faktiskt bara har ett år kvar...

Till helgen drar jag troligtvis till Alexandria med en kille från Australien som jag lärt känna i Dahab. Båda längtar vi till havet men har inte tid att åka ända till Dahab, så "Alex" är en bra kompromiss. Tyvärr måste jag spendera typ hela tiden pluggandes, ingen sightseeing inte. Sonja har en kompis här från Holland så dom drar till Dahab i 4 dagar. Är avis, men vet att jag kommer åka dit när familjen kommer hit om drygt 3 veckor.

Alltså det är ju märkligt.. Här pratar alla om händelserna i Libanon och AlJazeera har reporterat oavbrutet från Beirut de senaste timmarna sen Nassrallahs tal. Sen tittar man på DN.se och första nyheten handlar om en gripen pedofil i USA. Klart men blir lite biased (vad heter det på svenska...? pinsamt..) när man bor här och tycker att det är jordens medelpunkt, men ändå. Jag tycker det är konstigt.

Ikväll blir det fest. Jens Ottosson, mammas gamla kompis son, är här med 5 andra och jag har lovat att visa dom Kairos nattliv. Det blir förfest hemma hos oss med säkert 15 pers, och sen favoritstället Mojito!

Nu måste jag städa, annars blir Sonja sur.

Som summering av resan måste jag ge en liten applåd till Sonja och mej. Trots att typ inget gick som planerat och vi fick alldeles för lite sömn och ofta var svinhungriga när vi var på resande fot så höll vi alltid humöret uppe och skrattade oss igenom varje situation. Ett skratt och en flarra vin är allt som behövs!

Välbehövlig vila efter en lång vecka

Resten av resan tillbringades i Dahab (på en kudde som vanligt). Ända missödet var väl när Sonja och jag skulle fira hennes nyinköpta bikini med några cocktails och sen bestämde oss för att simma… Det är inte så smart att simma alldeles där, vilket resulterade i X antal sjöborretaggar i foten och en sprucken tånagel. Men men, vi hade kul i alla fall.

Bussresan tillbaka till Eilat var relativt smärtfri, och vi kom fram till gränsen vid 6-tiden på morgonen. Trodde att jag skulle glida igenom gränsen lätt, men istället blev jag utfrågad om min pappa och farfar. “What’s your father’s name?” “Bjööörn” svarade jag så svenskt jag bara kunde, inget amerikanskt “Byorn” inte. Så lätt gör jag det inte för dom! Aldrig är man så glad att komma tillbaka till Egypten som efter att ha varit i Israel. När Sonja och jag såg skylten “Welcome to Egypt” var vi så lyckliga att vi blev tårögda, och var såklart tvungna att ta kort på skylten. Det fick man tydligen inte göra, för en polis kom fram och sa att det var strängt förbjudet! Men det fina med Egypten är att det räcker med att le och säga Habiiibii, förlååååt, så är det inga problem. Ahhh, home sweet home…

I Tel Aviv. Lite konstiga till mods...

Sista dagen tillbringades i Tel Aviv (eller Tel Abib som araberna uttalar det.) Jag hade verkligen sett fram emot att se Tel Aviv, men när jag kom dit fylldes jag av väldigt obehagliga känslor. Det kändes så absurt att helt plötsligt sitta på den kritvita stranden med en massa toplessbadande tjejer och glassiga killar när man vaknat i Dheisheh samma dag, och jag tyckte inte om det. Tror aldrig jag vill åka dit igen. Även om stranden är helt underbar så skulle det aldrig falla mej in att turista där, och resten av Tel Aviv lämnade inget större intryck. Tack, men nej tack. Sonja och jag lyckades ändå liva upp tillvaron lite med en tvåmannafest på den superdeprimerande busstationen där vi var tvungna att spendera drygt 3 timmar i väntan på bussen till Eilat.

För att korrekt skildra livet på Västbanken måste jag självklart berätta om kvällen i Ramallah. Även om politik och ockupation alltid finns närvarande så har folk ändå ett vanligt liv som också innebär att festa. Vi gick ut med min kompis Bashar och hans kompis Muhammed till en nattklubb i centrala Ramallah som lika gärna skulle kunna varit i Stockholm. Skitcool verkligen. Tyvärr var det lite tomt pga av att någon hade kastat sten mot en ruta alldeles innan vi kom dit (stenar är ett minst sagt återkommande moment..) och folk blivit lite skärrade. Stenen var troligtvis kastad av någon som blivit sur över att inte bli insläppt… Hur som helt gav det oss mer space att röra oss på och vi hade skitkul trots den trasiga rutan.

Med några elever på Hebron University
I våra "Hebronkläder"

"Skyddsnätet..."

Kanske den mest intressanta dagen var besöket på Hebron University där Sonja hade ett möte inplanerat. Hebron är otroligt konservativt, och vi var de enda tjejerna på universitetet utan slöja. Det var kul att sitta och prata med några av eleverna och se hur otroligt glada de var över utländskt besök, tydligen tycker de flesta att det är för “läskigt” att åka dit.

Efter mötet tog vi oss till den gamla delen av Hebron. Var där första gången jag besökte Palestina och skärrades redan då av de hemska förhållandena. Vet att jag redan har berättat om old town i Hebron förra året, men för att friska upp minnet tänker jag upprepa en del grejer. Gamla delen av Hebron är som Västbanken i miniatyr. Det bor israeliska bosättare runtom, samt en del som bor i lägenheter ovanpå palestinska hus. Till följd har palestinierna tvingats sätta upp nät över gatorna för att skydda sej mot diverse objekt som slängs ner på dom. Överallt går det runt soldater som ska skydda dom fundamentala jävlar som insisterar på att bo där, med gevären i högsta hugg som om de är redo att attackera när som helt. Fruktansvärt obehagligt. Vid checkpointen frågade en soldat om vi sett någon terrorism, och när vi svarade nej sa han “good, then I’m doing my job.” Här står den jäveln mitt i palestinskt område som blivit totalt ödelagt pga de drygt 400 bosättare som förpestar livet för ca 2000 palestinier, med geväret redo att användas, och pratar om terrorism???!!! Fan vad förbannade vi var.

Ingången till checkpointen i Betlehem..

Några bilder på muren

Killen från Dheisheh som mötte martyrdöden när jag var där i vintras

Jag och Luay i Dheisheh

Största delen av tiden på Västbanken tillbringades i Dheisheh refugee camp hos samma gamla underbara familj som jag bott hos tre gånger tidigare. Inget storartat hände under tiden där, alltså inga martyrer eller döda politiker… En kväll hörde vi dock några smällar alldeles innan vi skulle sova, men tänkte att vi nog bara var paranoida och att det säkert var några barn med smällare. Efter några minuter ringde min kompis Luay och berättade att några killar i 15-årsåldern hade kastat sten mot några israeliska militärjeepar, vilket resulterade i israelisk skottlossning och skador på 4 av killarna. De låg fortfarande på sjukhus när vi lämnade efter en vecka.

På bussen till Jerusalem på söndagen hamnade vi framför några asstöriga palestinska killar som drog oss i håret och kastade nötter på oss, trots att jag vände mej om och skrek på dom och använde ordet fuck alldeles för många gånger… Några israeliska tjejer la sej i, och helt plötsligt var det total kalabalik på bussen. Några tyska turister som satt snett framför oss såg helt vettskrämda ut, men efter 1,5 år i Egypten har jag blivit van vid konfrontationer och tyckte det hela var rätt underhållande. Det hela slutade oförutsägbart med att Sonja och jag blev kompisar med killarna och fick en hel påse nötter i present istället för att få dom regnande över oss. De israeliska tjejerna tittade surt på oss under resten av resan och tyckte nog att vi allierat oss med fienden.

I Eilat:

Glada över att tagit oss över gränsen... Lägg märke till korsen.
Lyckliga över våra nya armband! Ja, vi hade tråkigt...

Jaaa, såhär underhöll vi oss... Med kameran.

Nattens sovplats. Lägg märke till kissfläcken (eller?) Mmmm...

Så här vacker var man efter en svinkall natt på stranden.

Sorry, var tvungen att ta några dagars blogguppehåll pga studier…

Anyway, Sonja och jag lyckades alltså ta oss över gränsen efter mycket om och men, bara för att mötas av beskedet att det inte fanns bussar till Jerusalem på lördagen heller pga den judiska passover! Shit! Satt typ två timmar utanför gränsen och övervägde att gå tillbaka till Egypten och spendera ännu en natt i Nuweiba eller Taba, men dels skulle vi vara tvungna att betala exit fee från Israel, samt kanske ett nytt helvete vid gränsen följande dag. Alltså bestämde vi oss för att åka in till Eilat, där det visade sej att vartenda hostel var fullbokat eftersom det var judisk holiday. Alltså gjorde vi det enda logiska i den situationen; satte oss på en restaurang vid stranden och beställde en flaska vin. Tänkte att det hela löser sej i sinom tid… För att göra en rätt lång historia kort så sov vi på två solstolar på stranden, men mamma det är inte så farligt som det låter! Solstolarna tillhörde en nattöppen restaurang, så det fanns folk i närheten hela tiden (som spelade musik heeeela natten…) Enda problemet var att det var svinkallt, och vi kände oss som två hemlösa när vi vaknade efter drygt 3 timmars sömn.

Kom visst inte längre än till gränsen i min berättelse.. Får fortsätta imorgon, nu måste jag iväg och träffa Sonja och några andra. Förlåt att inlägget om Nuweiba blev så konstigt föresten.. Inga paragrafer och liten text. Har försökt fixa det det senaste halvtimmen men utan succé. Det verkar alltid bli tjafs när jag lägger in bilder. Jaja, ni får hålla till godo ändå.

Nästa dag tog vi alltså bussen tillbaka till Taba för att fortsätta vår resa mot Jerusalem. Eftersom Sonja är halvarab (alltså mycket suspekt) och hade en del jobbrelaterade möten planerade på Västbanken förutsatte vi en massa tjafs, och satt säkert en halvtimma utanför den Israeliska delen av gränsen och planerade i detalj vad hon skulle svara på alla frågor. Vi hade även utrustat oss med kors runt halsen så att vi skulle verka ännu oskyldigare. Med ont i magen och så nervösa att vi höll på att kissa på oss begav vi oss tillslut in mot Israel.

Det som hände sen går emot all logik. Sonja, den potentiella terroristen, gled smärtfritt genom gränsen medan jag, den oskyldiga svenskan, fick skitmycket problem. Så jäkla typiskt, jag som inte hade förberett mej alls inför detta. Först blev jag ivägskickad till ett separat rum där jag blev utfrågad av en sur snubbe om mina planer i Israel. Tur att jag har vanan inne att ljuga för soldater vid det här laget… Efter det blev jag skickad till en ännu surare liten tjej (ja, liten tjej på typ 18 bast) som har frågat ut mej vid ett tidigare tillfälle. Där blev jag totalt korsförhörd om allt möjligt, varav mycket verkar helt irrelevant. Kort summering av detta:

B=Bitchen
J=Jag

B: so what are your reasons for visiting Israel?
J: just touristic and religious (…) reasons.
B: Hmmm…. Where are you staying in Israel?
J: With my friend Bashar in WEST Jerusalem (Israeliskt område).
B: Mhmm.. Is he Palestinian?
J: Yes.
B: And you don’t hesitate to stay with an Arab?
J: No, I live in Egypt. I’m used to Arabs.
B: Mhhmmmmmm, you live in Egypt… Do you have any Egyptian friends? What are their names?
J: Don’t know their last names. Tarek, Yasser, Sherien….
B: Ok, ok.. Did you ever visit a mosque?
J: Yes, Al Azhar mosque in Cairo.
B: Did you pray there?
J: No, I’m not Muslim.
B: And this Bashar, did he ever talk to you about Islam. (No.) Why not?
J: He is not very religious.
B: He is not religious?! He is Palestinian, why is he not religious??
J: How do I know?
B: And why are you sleeping with Bashar?
J: (Skratt) Well, I’m not actually sleeping with him. I’m staying with him because it’s free.
B: And it’s ok that your friend (Sonja) stays with you and Bashar?
J: Yes. (här verkade det som att hon försökte luska ut om jag är tillsammans med Bashar.. Alltså en potentiell terrorist)
B: Are you planning to visit Gaza? (No.) Why not?
J: It’s dangerous.
B: Did you ever visit Hebron or Ramallah?
J: No (här trodde jag hjärtat skulle poppa ur bröstet, kan hon se att jag ljuger?)
B: What are you doing in Cairo?
J: I’m studying political science.
B: What do you do when you don’t study?
J: (Tillverkar bomber såklart.) Watch TV, party…

Efter detta följde en rad frågor om min familj. Nu vet Israeli Defence Force att jag har en pappa som jobbar på text-tv, en mamma som är diplomat och en bror som pluggar litteratur. Helt klart väsentlig information.

Som sagt, det här var en KORT summering av förhöret, kommer inte ihåg fler av hennes idiotiska frågor. Summan av kardemumman verkade vara att ta reda på om jag har en palestinsk pojkvän, och om jag håller på att konvertera till islam. Helst hade jag velat säga att hon kunde ta sina jävla frågor och stoppa upp dom i röven, men istället står man där och ler och försöker övertyga henne lika mycket som en själv hur underbart Israel är och att jag faktiskt bara vill besöka Jesus hemort. Vilka charader.. Bör tillägga att jag inte fick sitta ner under förhöret utan var tvungen att stå av någon anledning. Är medveten om att jag kan bli lite skakig i händerna när jag är nervös, så jag stod med händerna hårt tryckta mot midjan hela tiden. Efter detta fick jag en röd stämpel i passet istället för en svart, och under står det med stora bokstäver 2 WEEKS. Hittills har jag alltid fått en 3-månaders stämpel, men av någon anledning verkar jag vara ett hot mot Israels säkerhet. Kanske för att jag åker dit så ofta? En kille i Dheisheh föreslog att jag blivit fotograferad under en (totalt lugn och fredlig) demonstration i Betlehem och att de nu har mitt ansikte registrerat. Verkar helt absurt långsökt tycker jag, men han insisterade på att sånt händer… Vad vet jag? Obehagligt är det i alla fall.

Resan började helt kaotiskt redan innan vi lämnade Kairo. Klockan 23 satt vi fortfarande på ett internetcafé, helt oförberedda inför resan som skulle börja 06:00 följande morgon. Ca. 23:30 var vi i alla fall hemma och tänkte att det kan ju vara mysigt att dricka ett glas vin medan vi packar eftersom det ofta är så himla tråkigt. Ingen bra ide. Efter en massa prat och X antal glas vin till var klockan helt plötsligt 2 på morgonen och vi fick bråttom bråttom… Var av logiska skäl inte i stånd att tänka helt klart, så packningen blev minst sagt oplanerad och vi var tacksamma att vi fick med oss passen… Klockan 3 ringde några kompisar från en nyöppnad nattklubb och sa att vi bara mååååste komma dit. Sagt och gjort, vi tog vårt pick och pack och begav oss till “Bellissimo” där vi dansade ända tills vi slängde oss i en taxi och åkte direkt till busstationen. Då var vi trötta.

När vi närmade oss Taba slog det mej plötsligt att det var fredag och att bussarna från Eilat till Jerusalem slutar gå ca. klockan 1 på grund av den judiska shabbaten. Vi insåg att vi inte skulle hinna med sista bussen, och slängde hastigt om planerna. Istället för att stiga av i Taba fortsatte vi till Nuweiba där jag känner till några bra och billiga hyddor där vi kunde spendera natten. Bodde där 2 dagar förra sommaren och Ashraf, mannen som sköter stället, kom fortfarande ihåg mej! Då blir man glad! Vi hade i alla fall en supermysig kväll som slutade med att Ashraf fixade ett myggnät så vi kunde sova utomhus. (Se bild nedan.) Romantiskt värre, eh?

Aaaah, Nuweiba! Bergen i bakgrunden tillhör Saudiarabien.

Totalt utslagna..

Nattens sovplats! Är det inte underbart??

Vår hydda. Som vi aldrig sov i.

Aaah, tillbaka i Kairo! Måste erkänna att det är lite skönt, det blir trots allt lite jobbigt att bo i en resväska även om det bara var i drygt 2 veckor… Hade i alla fall en supersemester, nästan 10/10 på pappaskalan. Får se om jag hinner skriva om hela resan nu, annars kommer resten av uppdateringen snart…

Haha, forstar att min bror ar sur over mitt daliga bloggande. Mitt forsvar just nu ar att jag befinner mej pa vastbanken och tillgangen till internet ar begransad. Vi har det i alla fall bra, igar festade vi i Ramallah och imorgon aker vi till Hebron dar Sonja har ett mote pa Hebron University. Pa sondag blir det en heldag i Jenin och pa mandag ska jag antligen besoka Tel Aviv. Mandag natt drar vi tillbaka till Sinai.

Trakig uppdatering, men jag skriver en mer detaljerad redogorelse sa fort vi ar tillbaka i Kairo. Har en hel massa spannande att beratta!

Sonja och jag pa Luays tak i Dheisheh. Rod som en krafta ar jag...

Yes, jag lever. Befinner mej for tillfallet i Dehisheh efter en lang resa fran Kairo. Det fanns inga bussar fran Eilat till Jerusalem varken fredag eller lordag, sa vi satt fast i Sinai en natt och Eilat en natt. Kom fram till Jerusalem sondag kvall, tva dagar efter planerad ankomst. Idag ska vi duscha for forsta gangen pa 5 dagar, och sen aker vi till Jerusalem dar Sonja har ett mote med en NGO. Stannar nog i Dheisheh tills pa torsdag, och sen checkar vi in hos Bashar till mandag. Da drar vi troligtvis tillbaka till Egypten och spenderar de resterande dagarna i Dahab.

Ok, far aterkomma med en mer detaljerad redogorelse fran denna hittills kaotiska och totalt galna resa nar jag kommer tillbaka till Kairo.

Shalom

Föresten Johan, du som skrev på min blogg, kan du inte mejla mej på hanna_barvaeus@hotmail.com? När folk skriver inlägg som anonym registreras ingen adress, så det är omöjligt att svara.

Shit, den sista tiden har varit så stressig att jag hållit på att gå under... Alla lärare ville klämma in sina prov och uppsatser innan vi försvinner på spring break, vilket inneburit ett rent helvete. Men men, nu är det över och imorgon bitti klockan sex tar jag och Sonja bussen till Taba och sedan vidare till Västbanken. Tjohoooo vad kul det ska bli!!!!!!! Förhoppningsvis tar det inte för lång tid vid gränsen, men eftersom Sonja är halvarab kan det kanske bli lite tjafs... Värsta scenariot är att det tar sån tid att vi missar sista bussen till Jerusalem och får sova på stranden i Eilat :-)

Idag var jag extremt bakis (var ju tvungen att fira att jag är klar med allt plugg...) så efter universitetet drog jag och Sonja till en båt och satt ute i solen och åt lunch så jag kunde ta igen mej lite. Sol, mat och trevligt sällskap är allt man behöver! På vägen hem i taxin fick chauffören ett oförklarligt vredesutbrott mot president Mubarak, "Hosny Mubarak!!" skrek han och spottade, (ja spottade!!) på golvet och fortsatte med att skrika "mish ayzeen!!!" vilket typ betyder "vi vill inte ha honom!!" Vi fattade ingenting, Mubarak var inte i närheten av downtown... Jaja, inget förvånar mej längre...

Igår var det international day på AUC. Precis som förra året var det svenska ståndet en stor succé, framförallt de blågula midsommarkransarna var otroligt populära. Måste ge en liten pik till Norge som har typ 30 elever på AUC men inte var representerade alls, medan de ynka svennar som är här gjorde en strålande insats. Shame on you Norway! Finland däremot hade bakat (!) pepparkakor och införskaffat matchande SUOMI tröjor. Nice!

Suddig bild på mej och Nadia... Jag, Sven, Diana och Nadia... the (international) Swedish team!

Känner ni igen boken? Kul att den är översatt till arabiska!

Gårdagen förflöt relativt lugnt här i Kairo. Antar att allt polispådrag hade en viss effekt. Däremot gick det våldsamt till i norra Egypten, vilket är den största nyheten på Aljazeera. Bilder av brinnande bilar och stenkastande demonstranter visas först under varje nyhetssändning och staden Mahalla i nildeltat beskrivs som en "war zone." Ska bli intressant att se om det har effekt men jag har mina tvivel.

Bloggandet den sista tiden har verkligen varit under all kritik... Och inte beror det på att inget har hänt, det finns mycket att berätta men jag antar att jag har varit lite lat... Tror att sist jag skrev var innan jag åkte till Dahab. Dahab var sej likt så det finns kanske inte så mycket att tillägga, har nog tjatat ut ämnet Dahab här på bloggen.

Förra veckan hade debkagruppen stor dansuppvisning här på universitetet som verkligen gick asbra!!! Det är en sån kick att dansa ut på scenen när alla hurrar och dansar och verkligen visar sin uppskattning. Massor med folk kom fram efteråt och ville ta kort med mej och undrade om jag var egyptier eller palestinier (...?) Jag har fått frågan om jag är från Libanon förut, men aldrig Egypten! En kompis som jag känner från Dheisheh var där och filmade, så inshallah får jag en dvd som jag kan visa er därhemma.

Idag är en konstig dag. Först och främst är det sandstorm så hela luften är fylld av rödaktigt damm som sätter sej överallt och förpestar livet för alla. Usch!!! Den stora grejen är dock att det förväntas stora demonstrationer över hela Egypten idag mot korruption och höjda brödpriser. En lärare nämnde ordet revolution, men det tror jag knappast. Däremot har AUC skickat mejl om att man ska hålla sej borta från vissa platser eftersom det finns risk för våldsamma sammandrabbningar, och säkerheten runt Tahrir Square är på topp. Många lektioner var inställda (dock inte mina såklart..) och säkert 70% av alla AUC studenter stannade hemma idag. Jäkligt skönt för oss som gick hit, typ 10 elever på varje lektion! Många verkar rädda för vad som kommer hända, men än så länge är det lugnt. Men man känner att det hänger spänningar i luften. Vi får se vad som händer, kanske kommer hela grejen bara blåsa över. Eller så kanske sandstormen får folk att stanna hemma. En kille undrade idag om Mubarak har kontakt med vädergudarna... Vem vet?

HAAHAHAHA, skrattar fortfarande åt Bushs tal till nationen idag! Der var nog bland det roligaste jag hört på länge. Herregud, vilken planet lever den människan på egentligen??? "The war in Iraq is a big success, we have freed the Iraqi people...." Mmmm, sure dude. Antar att han måste tro det för att kunna sova gott om natten...

Här i Egypten råder det brödkris. Inne i centrala Kairo märker man inte av det så mycket, men i förorterna trängs folk i timmar för att få tag på lite bröd. Nån gång på 70-taklet höjde president Sadat brödpriset med några piaster vilket resulterade i att folk i princip satte Kairo i lågor. Får hoppas att det inte går så långt den här gången...

Ok, nu ska jag packa till Dahab, låååång bort från amerikanska idiotpresidenter och brödkriser. Elhamdulilah...

Ok, snabb uppdatering från Pottery Cafe. Kan inte plugga hemma p.g.a. TV:n (som jag inte kan stänga av... tecken på mycket svag karaktär) så därför måste jag gå någon annan stans. Problemet är att jag har trådlös uppkoppling här så jag blir distraherad i alla fall. Men jag MÅSTE koncentrera mej snart, har prov imorgon. Igår skulle jag och Sonja ha pluggkväll, men fastnade framför en skitbra film om Irland och IRA så det sket sej. Jaja...

Nästa helg kommer jag göra nåt som låter otroligt knäppt... Jag åker till Dahab igen! Jag var ju där för bara 2 veckor sen... Grejen är den att det är Profeten Mohammeds (peace be upon him...) födelsedag till helgen, så vi är lediga både torsdag och söndag, alltså 4 dagar ledigt! Alla jag känner ska åka bort, och Sonja har sina föräldrar här, så det finns inte så mycket att göra i Kairo. Fick ett sms från killarna i Dahab som undrade om jag inte ska ta och komma dit, så nu får det bli så. Och så är det ju väldigt billigt där, så det finns egentligen ingen anledning att inte åka... Och så förhöjer det ju livslusten med typ 150% att vara där och det är ju värt en hel del! Åker alltså torsdag morgon och kommer tillbaka söndag kväll eller måndag morgon, utifall nån av föräldrarna hade tänkt ringa...

Kom på att jag ju måste berätta lite om tjej-killrelationerna här… Som tjej behandlas man verkligen som en prinsessa när man är ute med egyptiska killkompisar. Som svensk hade jag självklart stora problem med det i början eftersom man är van vid att vara så himla självständig och jämlik. (Vilket ju är skitbra, missförstå mej inte). Men efter ett tag inser man att man inte kan bete sej som hemma, och att det är lika bra att börja uppskatta att bli bortskämd eftersom man ändå inte kan göra nåt åt det. Till exempel har jag helt slutat ta fram plånboken när jag är ute och äter eller dricker med en egyptisk kille. Man får ändå inte betala, så det är ingen ide. Och även om det känns konstigt så är det ju jäkligt ekonomiskt… En annan grej är att killen alltid går närmast trafiken när man är ute och går. Det kanske låter lite skumt, men om man nånsin upplevt Kairotrafiken och vet hur livsfarlig den är så vet man vilken uppoffring det är att tvingas gå bredvid bilarna. Går man över en gata går killen alltid på den sidan som bilarna kommer ifrån, så det kan bli ett jäkla springande fram och tillbaka om man korsar många gator där bilarna kör åt olika håll… Det är också en självklarhet att killen öppnar dörrar och att han aldrig går in i ett rum framför tjejen. Kan ju låta stenåldersaktigt, men så här kommer jag nog aldrig bli behandlad någon annan stans och jag måste säga att det är lite roligt som omväxling. Bara man inte blir för van, någon gång måste man väl gå tillbaka till att betala halva notan…

Idag var en sån där härlig dag när man bara går runt och är glad av ingen anledning alls! Kanske för att det är torsdag och helg imorgon, eller för att vi har sånt underbart väder i Kairo? Det har blivit mycket varmare, men inte för varmt. Ungefär som en perfekt svensk sommardag, och kan det bli bättre än så?? Igår trodde jag att jag var på vippen att bli sjuk, jag satt i solen och frös och hade huvudvärk och trodde att jag hade feber. Tyvärr var jag tvungen att gå ut igår kväll och träffa en kompis som jag inte sett på över ett halvår, det har varit så svårt att få ihop någon tid som passade båda att jag bara var tvungen att gå. Tänkte för mej själv att Hanna, det här är en jävligt dum, dum ide, nu kommer jag få ligga sjuk i en vecka på grund av det här. Men efter några drinkar och några timmar på dansgolvet var jag kry som en nötkärna, och idag finns det inte ett spår av någon sjukdom. Verkligen märkligt… Kanske var en kväll utan plugg det enda jag behövde?

Imorgon ska jag och några andra från palestinska klubben till ett sjukhus där sårade och sjuka personer från Gaza får vård. Som ni kanske vet så har Egypten tillåtit de värsta fallen tillträde till Egypten eftersom det nästan inte finns några fungerande sjukhus i Gaza för tillfället. Några kompisar var på sjukhuset igår och frågade vad patienterna behövde, så vi ska ta med filtar och lite leksaker till barnen. Eftersom de flesta från Gaza är väldigt religiösa så måste tjejerna ha på sej “konservativa” kläder och slöja, annars kan vi tydligen inte gå in till de manliga patienterna. Kommer bli intressant minst sagt…

Så var man hemkommen från Dahab! Som en ny människa! Trots att jag satt på en obekväm buss hela natten och inte fick särskilt mycket sömn så är jag på superbra humör. De två dagarna där var helt fantastiska, om än för få… Jag har märkt att det förutom barnfamiljerna och AUC studenterna finns två sorters människor som åker till Dahab. Den ena är hurtbullarna som åker dit för att dyka och surfa och som är väldigt aktiva, och den andra gruppen är gamla hippies som ofta har turbulenta och ibland tragiska förflutna men som har hittat lyckan på ett eller annat sätt och som helst bara sitter vid vattnet och tänker på livet. Eftersom jag ju definitivt inte passar in med grupp nummer ett (jag satt på samma kudde hala dagarna och reste mej inte förrän jag behövde gå på toa. Även det var en ansträngning…) så jag hamnar alltså med grupp nummer två. Och det är jag jäkligt tacksam för! Tror aldrig att jag lärt mej så mycket om livet som jag har från dessa människor. Av någon anledning verkar folk alltid vilja berätta sitt livs historia för mej, och som tur är så älskar jag att lyssna på folk prata. I alla fall om dom har nåt intressant att säga… Älskar att sitta några timmar och prata med människor som jag aldrig någonsin skulle komma i kontakt med annars, man lär sej så otroligt mycket mer än när man pratar med folk som har haft precis samma liv som en själv.

I somras när jag var där träffade jag en snubbe från Holland som hade varit heroinmissbrukare i 16 år, men som helt ändrat sitt liv och hittat gud. Helt fascinerande att lyssna på. Den här gången blev jag kompis med Howard, en 44-årig kanadensare som brottats med cancer i 9 (!) år, vilket lämnat hans vänsterhand helt förvriden med bara 4 fingrar. Under ett år av behandlingen blev han så deprimerad att han började med cocain, vilket resulterade i att ett antal tänder trillade ut. Så han såg rätt sliten ut med andra ord… Men oj vad intressant han var att lyssna på, påminde mej lite om farbror Larry… Kanske hade att göra med att han rökte på konstant mot smärtan i handen, han får t.o.m. marijuana utskrivet av sin läkare för att mildra värken. Det är verkligen världens coolaste känsla när man kan klicka med någon som är så totalt annorlunda och med en så stor åldersskillnad. Vi satt och pratade i hur många timmar som helst.

En annan intressant karaktär är Frank. Jag träffade honom när jag var där förra gången, ni minns en av dom två asfulla norrmännen som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Den här gången var han där med sin fästmö Kristin, och jag spenderade mycket tid lyssnandes på sluddrig norska. Frank är gravt alkoholiserad (han dricker minst 3 flaskor tequila eller vodka om dagen…) och Kristin är alkoholist och läkemedelsmissbrukare. De träffades på ett behandlingshem för alkoholister och nu bor de tillsammans i Oslo. Hela situationen är väldigt tragisk, men man kan inte annat än älska båda två. Frank har kanske världens största hjärta och Kristin är hur gullig som helst. Framför allt är de roliga, Frank har en helt otrolig humor som får alla i hans närhet att slappna av.

Fredagskvällen spenderades runt en brasa med Howard, Frank, Kristin, Gamal, Mohammed, en del andra egyptier och så jag, en brokig skara människor minst sagt…! Men jag tror att det var just därför det blev så himla bra, har inte skrattat så mycket på länge! Och nu känns det som om depperioden är över för den här gången. När jag lämnade Dahab igår natt tänkte jag att hur jävligt allt känns så är jag varken alkoholist eller sjuk i cancer, så hur illa kan det vara egentligen?

Jaha, så var det bestämt. Imorgon drar jag på mini-vacation till Dahab!! Bara jag, ingen får följa med. Har inte ens berättat för någon förutom Sonja att jag tänker åka, är lite rädd att någon vill hänga på. (Sonja hade självklart fått följa med, men hon måste jobba…) Shit vad osocial jag låter då! Men jag känner att det är det här jag behöver, så då får det bli så. Är så himla aktiv annars, så nu tar jag en break. Ser däremot inte fram emot den 10 timmar långa helvetesbussresan till Dahab, men jag vet att det är värt det så fort jag kommer fram. Kollade på internet igår och såg att det kommer vara 31 grader i Dahab på fredag, så det var det som fick mej att bestämma mej! Bikini, here I come!!!

Förlåt för alldeles för långt blogguppehåll... Pluggandet tar upp så himla mycket tid den här terminen (borde komma som en glad överaskning för en del av er...) att jag typ inte orkar blogga. Men ska försöka bättra mej.

Förutom pluggandet så befinner sej både Sonja och jag i en depperiod för tillfället. Inte för att nåt speciellt har hänt, men ibland när man känner sej trött kan Kairo bli lite för mycket. Det är väldigt mycket upp och ner i humöret för de flesta utlänningar här, och trots att jag oftast är på topp så har ju även fröken Barvaeus sina dalar. Kairo är bara så himla intensivt, man har staden så tätt inpå sej hela tiden och om man inte är försiktig kan det lätt påverka ens humör. T.ex., om man inte har ork att ignorera alla som ska hålla på och prata med en på gatan kan man bli himla irriterad. När jag är ute själv är folk oftast snälla och vänliga och även om man hör kommentarer hela tiden så är det i princip bara positivt. Men förra helgen var jag ute med två andra utländska tjejer, och jag höll på att bli galen på alla sexuella kommentarer vi fick. När det gäller sånt här har jag så himla kort stupin och blir lätt rosenrasande, så när en kille körde upp i en bil bredvid oss och undrade om vi ville ha sex med honom som om vi var ett gäng horor som var ute och promenerade, så drämde jag handen i taket på hans bil så hårt att jag hade ont i flera timmar efteråt. Han såg helt paff ut och körde därifrån. Man måste våga bli arg här, har märkt att en del tjejer bara är tysta och låter saker hända. Själv vet jag inte hur många gånger jag har skrikit "fuck off!!!!!!!!!!" när nån eller några killar inte vill ge upp.

Däremot finns det en stor skillnad här mot andra länder som alla tjejer jag känner verkar hålla med om. Även om man kan bli totalt galen på alla som ska kommentera grejer, så känner jag verkligen aldrig nån skräck att jag ska bli våldtagen eller mördad. Har aldrig hört att det har hänt, så även om det förekommer så är det ovanligt. Samma sak med stöld, det är jätteovanligt. Sonja svimmade på tunnelbanan för några dagar sen (hon hade glömt att äta och var lite sjuk) och vaknade av att hon hängde över axeln på nån snubbe. En annan man hade hennes handväska med plånbok och rubbet, men inte ett pund var borta när hon fick tillbaka väskan. Plus så var det typ 30 pers som ville hjälpa henne, betydligt fler än när jag svimmade på t-banan i Stockholm... Tack Lugna Gatan! Jag vet att OM nåt skulle hända och man började skrika på hjälp så skulle det utan tvekan komma typ en miljon människor och hjälpa till. Så det känns tryggt, folk här är bra på civilkurage.

Funderar på att åka till Dahab över helgen och vila upp mej lite. Det är ju inte Kairo som har förändrats, utan det är jag som känner mej trött och lättretlig. Såfort jag stiger av bussen i Dahab sprider det sej ett sånt lugn i hela kroppen på mej, och att sitta runt en eld med Gamal och Muhammed och gänget eller bara läsa en bok vid havet är precis vad jag tror jag behöver. Så vi får se....

I fredags var jag och Thomas ute och tittade på den nya AUC campusen som håller på att byggas i "New Cairo." Det här är sista terminen på campusen downtown, till våren ska i princip hela AUC ha omlokaliserats. Områder som "nya" AUC upptar är enormt, har lösa funderingar på att införskaffa en cykel... P.g.a. AUCs flytt till områder byggs det nu lägenheter i en himla fart, men själva AUC området ligger i utkanten så bortanför campusen ser man bara öken så långt ögat når. Men det kommer nog inte vara så länge, Kairo expanderar i en rasande fart så det dröjer nog bara några år innan hela områder runt AUC och ännu längre ut i öknen är bebyggt.

Trots att nya campusen kommer vara i toppskick med en massa lyx (har hört att det kommer finnas pool, säkert skitfint gym... ja ni fattar) så ser jag inte fram emot flytten alls. Thomas och jag sa det att området där ute skulle kunna vara Miami lika väl som Kairo, och trots att det kan vara bekvämt så var det ju verkligen inte därför jag flyttade hit! Det kommer helt enkelt bli ett superöverklassområde, helt isolerat från "riktiga" Kairo. Jag blev faktiskt ganska ledsen över att promenera runt där borta, här byggs det skitdyra hus för den lilla egyptiska överklassen och utlänningar, medan majoriteten av folk lever i fattigdom. Usch, det känns bara så fel... Inte för att AUC inte är till för överklassen nu, men det centrala läget gör i alla fall att man är en del av Kairo och att alla rikemansbarn tvingas se hur "vanligt" folk lever, om än bara från fönstret på chaufförens bil.

Sen kommer det ju bli praktiska problem också. Campusen är skitlångt borta från centrum, får nog räkna med en timme med trafik. Jag tänker absolut inte bo på campus eller ens i närheten, inte en chans att jag flyttar in i nåt jäkla compound. Men så kommer jag också få räkna med att pendla ganska långt.. Hela livsstilen kommer tvingas ändras, inga fler spontana "ska vi gå och ta en öl efter skolan?" Allt kommer kräva så mycket mer planering. Men men, det kan ju bli bra, man får tänka positivt. Till exempel kommer man nog inte behöva fundera lika mycket på hur man klär sej. Vore ju rätt soft om man kunde sitta och göra läxan i bikini...

Några bilder från the sit-in..

Jag!
Min rygg...

Vi hade en ganska stor publik!

Jasmine, palestinska klubbens ordförande, höll ett passionerat tal. Hon är själv från Gaza och talet var så emotionellt att en del grät...

Jaha, så var det söndag och skola igen… Nu har allvaret börjat på riktigt, och den här veckan har jag två små prov. Helgen var i alla fall helt ok, men tyvärr blev Bollywoodpartyt en riktig flopp. Grannarna ringde polisen bara några minuter efter att jag och Sonja kommit dit så fetsen fick avbrytas. Tillråga på allt dök Sonjas ex upp helt oanmäld, så stämningen blev rätt spänd. Folk blir ju lätt ganska dramatiska efter lite alkohol, så Sonja vägrade att lämna lägenheten så länge killen fanns i närheten, och han bara stod där och såg trotsig ut så tillslut sa jag till honom att jag tyckte han skulle dra. Han blev så förbannad att han kastade en ölflaska i marken så den gick i tusen bitar, och sen slängde han sej dramatiskt i en taxi och åkte därifrån. Skit samma, han är en riktig loser som jag aldrig gillade.

Fredagen var bättre, gick till Mojito med Thomas (svensken) och fick äntligen dansa lite! Dagen därpå bjöd han mej på lunch på en asiatisk restaurang vid Nilen, så vi satt i solen och åt sushi och hade det hur bra som helst.

Den här veckan kommer nog mest innehålla plugg, samt en “sit-in” (typ som en demonstration men man sitter ner…) på universitetet på onsdag för att stödja Gaza. Nu sitter jag och väntar på att Sonja ska komma hem från jobbet (klockan är 23:00, här gäller inga regler…), hon har lovar att köpa croissanter så det är nog bäst att jag går och förbereder te nu!

Inlägget nedan skrev jag igår, men av någon anledning ville datorn inte samarbeta så jag kunde inte publicera det. Idag finns det mycket att läsa på dn.se om Libanon, men en dag för sent. Artiklarna på webbsidan borde ju uppdateras hela tiden…

Väldigt dålig rapportering från Mellanöstern på dn.se måste jag säga… Att det händer stora saker i Libanon idag verkar inte speciellt viktigt. Visst finns det en liten artikel om demonstrationerna för att hedra politikern Rafiq Harari som mördades för 3 år sedan, men att det idag också var begravning för Mughnieh, en Hizbollahledare som mördades i Damaskus i tisdags (tror jag..) nämns inte ens. Väldigt skumt. Speciellt eftersom Hizbollahledaren Hassan Nasrallah sa i ett tal under begravningen att han hotar med ”open war” med Israel, som Hizbollah anser ligger bakom mordet. Kan ju tyckas väsentligt att det eventuellt blir krig igen. Det är största nyheten på både BBC och al Jazeera, men på DN handlar största rubriken om skidskytte… Skärpning.

Pust, har precis varit och vaxat benen, har bävat inför det i flera dagar… Den lilla tanten såg alldeles svettig ut när hon såg mina lurviga ben, stackarn. Det är ganska kul hur dom vaxar benen här, de använder något som heter Halewa och är någon blandning av socker och vatten och nåt annat, och ser ut ungefär som Karlssons klister. Tanten knådar ut geggan över benen och drar sen bort den snabbt som sjutton. Ganska fascinerande att titta på, så man glömmer bort lite av smärtan tack och lov! Nu är jag i alla fall fixad och färdig för att gå på “Bollywood” party ikväll, måste bara pussla ihop någon sariliknande kreation…

Annars har det inte hänt så mycket de senaste dagarna, har mest pluggat (!). Internationell rätt kommer ta kål på mej, det känner jag redan nu. Igår var jag och käkade lunch med två kompisar samt min lärare i Political Theory, alltså han som är så flummig och ser ut som en gammal hippe. Kan vara bra att ha en lite mer personlig relation till lärare när det är dags att sätta betyg… Man får inte vara dum! En jättebra grej är i alla fall att jag börjar få upp mitt (stendöda) intresse för historia. Tror att mitt hat mot historia började på mellanstadiet, när svensk historia tvingade en att lära sej kung efter kung efter kung efter kung, och årtal efter årtal utantill. Tack Majlis… Sen dess har ordet historia fått mej att rysa. Men nu har jag en så himla bra och rolig lärare i Arabisk historia att jag finner mej själv helt medryckt under lektionerna! Han snackar om alla gamla profeter och Khalifer som om dom vore kompisar, så det känns som att man får en relation till dom. Sen säger han så knäppa grejer också, idag kom han in i klassrummet och frågade om hela klassen hade sniffat lim, “why do you all look stoned??”

Nä, nu ska jag försöka städa lägenheten lite… städerskan kommer på lördag och som den ser ut nu kommer hon väl få en smärre hjärtattack…

Jaha, typiskt mej att gå och dricka kaffe på kvällskvisten. Tänkte att det här är ju asbra, nu kan jag sitta uppe sent och plugga, men nu är jag färdig med pluggandet för idag men kan för mitt liv inte somna! Och jag som hade kommit in i en så bra sovrytm...

Har studerat internationell rätt de senaste timmarna och blir faktiskt mer och mer positivt inställd! I början tänkte jag nä fy fasen vad torrt, det finns ju inget utrymme för egna idéer eller åsikter utan allt ska vara strikt juridiskt, vilket min "political science brain" som läraren uttrycker det inte är van vid. Men nu har jag börjat inse att det är rätt kul att sitta och klura på olika fall, framför allt handlar det ju om logik vilket jag märker att jag är ganska bra på till skillnad från politisk filosofi där jag verkligen suger (fett). Filosofer är bara en massa flummare har jag börjat inse mer och mer.

JAAAAAA, EGYPTEN VANN!!!!! Har spenderat de senaste timmarna ute på gatorna, och shit det är nog bland det galnaste jag nånsin upplevt! Folk klättrade på bilar, sprutade eld, dansade runt med bar överkropp (män..) och hurrade och skrek, och i bakgrunden smällde fyrverkerier. ALLA var ute, män, kvinnor i slöja, barn, bebisar, små krokiga tanter och farbröder... alla! Ur varenda bil hängde folk ut genom fönstren och viftade med flaggor, och tutandet var öronbedövande. Alla utlänningar som jag var med var typ i chocktillstånd, ingen av oss hade någonsin sett något liknande. Men jag är förvånad över att jag inte såg en enda olycka, enorma folkmassor blandades med bilar och motorcyklar som inte direkt körde varsamt...

Tutandet och "oleee, ole ole ole, oleeeeee, oleeeeeee"-andet håller fortfarande på för fullt, men jag var tvungen att avvika från gruppen vid midnatt för att göra läxan... Thomas Hobbes Leviathan känns lagom kul nu när jag egentligen vill vara ute med kompisarna och fira järnet... Men men, så är det att vara student.

Ojojoj, ikväll är en stor kväll. Egypten spelar final i African Cup i fotboll, och alla, och då menar jag ALLA, kommer sitta klistrade framför tv:n klockan 19. Om Egypten vinner kommer det inte finnas någon hejd på firandet i Kairo i natt. När de vann semifinalsmatchen dansade vuxna män runt egyptiska flaggan mitt i gatan, och Sonja sa till mej att det här är väl ändå ett konstigt folk... Tänkte då på Sveriges obetydliga seger mot nåt afrikanskt land i senaste fotbolls-VM och alla som rörde sej på stan kunde bevittna folk som hoppade i fontäner, klättrade på SL bussar mm. Och till skillnad från här så har ju svenskarna i princip alltid alkohol med i bilden, vilket ju inte gör saken bättre. Så nej Sonja, egyptierna är nog inte så konstiga i alla fall... Bara lyckliga över att denna enda dag få vara riktigt, riktigt stolta över sitt land. Hejja Egypten ikväll!!!!!!!!