fredag 27 april 2007
Uuuurk, min rumskompis har precis lagat mat och jag tål inte matlukt än. Kommer kräkas. Det borde vara förbjudet att laga mat på rummet. Speciellt när man har en rummis som inte kommit över en magsjuka än. Plus så har hon några smörpopballader på thailändska som hon spelar om och om och om och oooooom igen. Snart slänger jag mej ut genom fönstret. Fan alltså. Jag vill ha en lägenhet. Nu.
torsdag 26 april 2007
International day
I måndags var det International Day på AUC. Alla länder som vill delta får då ett litet booth (vad fasen heter det på svenska? Ett litet stånd kanske?) som man dekorerar så patriotiskt som möjligt. Självklart hade dom tre stolta svenskarna på skolan fixat ett jättefint booth. Norges sög däremot, även om det finns jättemånga norrmän här... Vi hade fått flaggor och broshyrer från ambassaden, och syskonen Elisabeth och Sven hade bakat lussekatter och köpt pepparkakor. Jättemysigt blev det!
Förutom att självklart representera Sverige så dansade jag också dabka igen! Tyvärr var det typ 30 grader ute... Men det var jättekul i alla fall, folk här blir som galna när dom ser dabka och sjunger och klappar händerna och dansar runt med palestinska flaggor. Det var även andra uppträdanden, t.ex. grekisk dans och egyptisk magdans. Och en massa god mat!!!
Saudi tog med sej en kamel...
Dabka igen
Fr.v. Awni, jag och Rajai. De svenska huvudbonaderna blev en enorm succé!
Jag och Elisabeth. Shit, kan det bli mycket svenskare än såhär...i Kairo...?
Förutom att självklart representera Sverige så dansade jag också dabka igen! Tyvärr var det typ 30 grader ute... Men det var jättekul i alla fall, folk här blir som galna när dom ser dabka och sjunger och klappar händerna och dansar runt med palestinska flaggor. Det var även andra uppträdanden, t.ex. grekisk dans och egyptisk magdans. Och en massa god mat!!!
Saudi tog med sej en kamel...
Dabka igen
Fr.v. Awni, jag och Rajai. De svenska huvudbonaderna blev en enorm succé!
Jag och Elisabeth. Shit, kan det bli mycket svenskare än såhär...i Kairo...?
Al Ahly vs. Barcelona
Tisdagen var en stor dag här i Egypten. Lokala fotbollslaget "Al Ahly" spelade mot Barcelona! Det var världens hype och folk pratade inte om annat veckorna innan matchen. Jag var för snål för att köpa biljetter, så jag och min kompis Rajai gick till en soft restaurang med storbilds tv istället. (Middagen blev i och för sig också ganska dyr, men som den sanna araben han är så insisterade han på att få betala... Shit, hur ska jag kunna komma hem till Sverige igen efter att ha blivit behandlad som en prinsessa?) I alla fall så förlorade Al Ahly med dunder och brak, 4-0 slutade matchen.
På vägen hem från restaurangen hittade vi en övergiven TV på en trottoar som visade matchen. Det var ett sant "only in Egypt" ögonblick. Ser man sej omkring lite så finns det mycket att skratta åt här. Knepet för att överleva Egypten ä
r mycket tålamod och mycket humor...
r mycket tålamod och mycket humor...sjukdag #2
Jaha... nån sa att man måste bli magsjuk 3 gånger i Egypten innan magen är immun mot bakterierna. I så fall har jag bara en gång kvar! Natten till idag var vidrig, har typ aldrig mått så dåligt... Svimmade såklart på badrumsgolvet igen, men lyckades i alla fall ta mej till skolans klinik när dom öppnade vid 8:30 i morse. Det är ett klart fall av matförgiftning, och jag fick några rejäla mediciner som säkert kommer ta kål på bakterierna och lite till. Svimmade igen när jag kom tillbaka hem, men några robusta städerskor bar iväg med mej till mitt rum. Sen tog dom jättebra hand om mej och sprang och köpte dricka och gjorde soppa. Mysigt att bli lite ompysslad ibland...
fredag 20 april 2007
tisdag 17 april 2007
lördag 14 april 2007
Ok, här är en sammanfattning av min resa till Palestina/Israel. Om ni vill läsa i kronologisk ordning så får ni gå ner till Dag 1, eftersom bloggar alltid visar det senast skrivna högst upp.
Jag var redan väldigt pro-Palestinsk när jag åkte till Västbanken, men när jag åkte därifrån var jag ännu mer övertygad om att det som sker där är rena vansinnet. En mur håller på att byggas som skiljer palestinier och israeler åt, och på vissa ställen, t.ex. i Hebron, finns det gator som palestinier över huvud taget inte får röra sej på. Jag vet inte vad man kan kalla det förutom apartheid. Jag vet att det kan vara farligt att dra paralleller, men många av de inmurade städerna är skrämmande lika judiska ghetton i Östeuropa, och för mej är det obegripligt att ett folk som har varit utsatt för så mycket förföljelse och vidrigheter kan göra såhär mot ett annat folk. Självklart vet jag att de flesta israeler anser att de måste skydda sej mot terrorism, men faktum är att de palestinska områdena och de levnadsförhållanden som råder där är en perfekt grogrund för extremism. Terrorismen kommer definitivt inte upphöra förrän palestinierna blir behandlade som människor med lika rättigheter.
Det som slår en mest är inte någon extrem misär eller fattigdom, utan känslan av att befinna sej i ett fängelse. Tanken på att inte kunna röra sej fritt i sitt eget land är helt obegriplig, och jag insåg snabbt att jag var tvungen att skrota allt logiskt tänkande när jag kom dit. Många av de jag träffade i Betlehem hade aldrig varit i Jerusalem, 15 minuter därifrån! Även om vi passerade checkpointsen lätt, så är det ofta ett rent helvete för palestinierna att komma igenom.
Om ni inte tycker att jag är tillräckligt opartisk så är det för att jag inte tänker vara opartisk. Efter att ha varit där är det omöjligt att inte ta ställning. Självklart måste jag ju nu uppmana alla att bojkotta Israeliska produkter så mycket som möjligt, even om jag vet att det kan vara svårt eftersom det inte alltid finns så bra alternativ...
Anyway, trevlig läsning...
Jag var redan väldigt pro-Palestinsk när jag åkte till Västbanken, men när jag åkte därifrån var jag ännu mer övertygad om att det som sker där är rena vansinnet. En mur håller på att byggas som skiljer palestinier och israeler åt, och på vissa ställen, t.ex. i Hebron, finns det gator som palestinier över huvud taget inte får röra sej på. Jag vet inte vad man kan kalla det förutom apartheid. Jag vet att det kan vara farligt att dra paralleller, men många av de inmurade städerna är skrämmande lika judiska ghetton i Östeuropa, och för mej är det obegripligt att ett folk som har varit utsatt för så mycket förföljelse och vidrigheter kan göra såhär mot ett annat folk. Självklart vet jag att de flesta israeler anser att de måste skydda sej mot terrorism, men faktum är att de palestinska områdena och de levnadsförhållanden som råder där är en perfekt grogrund för extremism. Terrorismen kommer definitivt inte upphöra förrän palestinierna blir behandlade som människor med lika rättigheter.
Det som slår en mest är inte någon extrem misär eller fattigdom, utan känslan av att befinna sej i ett fängelse. Tanken på att inte kunna röra sej fritt i sitt eget land är helt obegriplig, och jag insåg snabbt att jag var tvungen att skrota allt logiskt tänkande när jag kom dit. Många av de jag träffade i Betlehem hade aldrig varit i Jerusalem, 15 minuter därifrån! Även om vi passerade checkpointsen lätt, så är det ofta ett rent helvete för palestinierna att komma igenom.
Om ni inte tycker att jag är tillräckligt opartisk så är det för att jag inte tänker vara opartisk. Efter att ha varit där är det omöjligt att inte ta ställning. Självklart måste jag ju nu uppmana alla att bojkotta Israeliska produkter så mycket som möjligt, even om jag vet att det kan vara svårt eftersom det inte alltid finns så bra alternativ...
Anyway, trevlig läsning...
Dag 7. Hemresa
Efter strapatsen med att ta sig över gränsen till Israel var alla självklart lite nervösa när det var dags att åka tillbaka. Lyckligtvis gick det hela väldigt smidigt, aven om den Egyptiska sidan av gränsen var otroligt oorganiserad, och man kände på en gång att man lämnat Israels ordning och reda för Egyptens kaos! Alla var igenom på lite över en timma, och vi hoppade alla på bussen i Taba glada i hågen. Efter att bussen inte rörs sig ur fläcket på nästan en timma började vi undra... Varför åker vi inte? Tillslut lyckades busschaffisen klämma ur sej att det var en sandstorm i Sinai och att vi skulle bli kvar i Taba ett tag.... Det blev 6 timmar på Hilton i Taba i väntan på att stormen skulle svepa vidare. Men det gick ingen nöd på oss, många hade köpt upp sej i tax free shoppen och hade alkohol så det räckte till ett mindre land... Vi käkade middag i restaurangen och satt sen på stranden och tittade på Jordanien. Inte helt fel ställe att fastna på....
Vi kom fram till Kairo igen runt 6-tiden på söndag morgon. Jag åkte hem och sov några timmar för att sedan vakna i mitt rum och undra vad i helsike jag egentligen varit med om.....
Vi kom fram till Kairo igen runt 6-tiden på söndag morgon. Jag åkte hem och sov några timmar för att sedan vakna i mitt rum och undra vad i helsike jag egentligen varit med om.....
Dag 5 & 6. Dheisheh Refugee Camp i Betlehem
På torsdagen var det meningen att vi skulle åka runt och träffa en del andra politiker och representanter för NGO's, men jag lämnade gruppen för att åka och hälsa på Dheisheh refugee camp i Betlehem. Jag har kompisar i USA därifrån, och dom hade fixat så att jag skulle kunna får komma och hälsa på deras familjer.
Så på morgonen knallade jag ner till västra Jerusalem och tog en buss till Betlehem. Bussen stannade innan checkpointen till Betlehem, så man fick gå ur och gå igenom säkerhetskontrollerna. Lyckligtvis tog det mej bara nån minut, en snabb titt på mitt EU pass och jag var igenom.
På andra sidan väntade Munther, en kompis till mina USA kompisar som hade åtagit sej att ta hand om mej! Vi tog en taxi till Dheisheh refugee camp där jag fick en tour genom kampen samt en liten historielektion. När man hör ordet "flyktingläger" tänker sig nog många att man lever i tält. Från början gjorde dom det, men folk kom dit redan när Israel bildades 1948 och många människor tvingades fly från sina hem, så på nästan 60 år har tälten hunnits bytas ut mot riktiga hus. Först trodde alla att vistelsen i flyktinglägren skulle bli kortvarig, men när man märkte att konflikten blev utdragen gick FN in och byggde ett litet hus till varje familj på 3x3 meter. En del familjer har kvar de här husen som minne, och det är svårt att tänka sig hur en hel arabisk familj (dom har ju rätt många barn...) skulle ha fått plats där inne. Största drömmen för varenda människa i Dheisheh är att en dag kunna återvända till de byar eller städer deras far-och morföräldrar kom ifrån, och alla har fortfarande kvar nyckeln till sitt gamla hus. Undrar hur många av de hemmen som fortfarande finns kvar...
Dheisheh skiljer sig från andra flyktingläger på många sätt. Dels är det ett otroligt liberalt läger där de flesta tar det som en personlig förolämpning att bli tillfrågade om de tillhör Hamas eller Fatah eftersom det är ett val mellan pest eller kolera. Dheisheh har också ett kulturcentrum, Ibdaa ("to create something out of nothing" på arabiska), som sysselsätter en stor del av alla ungdomar i Dheisheh. Istället för att ungdomar engagerar sig för mycket i politik som kan leda till extremism försöker man sysselsätta dem på andra sätt. Bl.a. har de en väldigt framgångsrik Dabka dansgrupp som uppträder i hela världen, jag såg dom t.ex. uppträda i San Francisco. De har också ett guesthouse dit många kommer och bor några nätter för att uppleva livet i ett flyktingläger.
Av en ren slump kom jag till Dheisheh samma dag som invigningen till ett veckolångt firande av barnen i Betlehem. Invigningen började med ett tåg av barn och vuxna som tågade från Dheisheh till lokalen där invigningen skulle hålla till. Själva ceremonin var helt fantastisk med sång och Dabka (kanske skulle ha joinat in...), och en hel drös av barn som kom in i olika färger och ställde upp sig för att bilda den palestinska flaggan!
Efteråt åt jag lunch och umgicks med Munther och min kompis Keyans syster Iman. Jag fick bo hemma hos Keyans familj vilket var hur mysigt som helst, hennes mamma gjorde världens godaste mat och jag kände mej otroligt välkommen!
På kvällen gick jag och Munther till en lokal krog i Betlehem och drack bärs och pratade livet. Jag blev förvånad över hur liberalt det är där gämfört med Kairo, man kunde t.ex. köpa alkohol i nästan alla mataffärer vilket skulle vara otänkbart här.
Nästa dag visade Iman mej runt i Betlehem och vi gick och åt glass på ett mysigt litet ställe. Min grupp var i Tel Aviv under dagen och hade beräknat vara tillbaka på eftermiddan, men de hade fastnat på stranden i Jaffa, och ville inte komma tillbaka förrän senare på kvällen. På grund av det fick jag en hel dag till i Dheisheh vilket var jättebra eftersom jag inte hade nån som helst lust att åka därifrån. Jag tillbringade rätt mycket tid i Ibdaa center drickandes te och pratandes allt från politik till.... tja allt möjligt. På kvällen innan jag åkte gick jag och Munther ut och tog några öl igen, som en mysig avslutning på två fantastiska dagar.
Min grupp hade bytt hotel under tiden jag var borta, från Jerusalem till Jericho. Meningen var att jag skulle ta en buss tillbaka till Jerusalem och därefter taxi till Jericho, men istället hittade vi en taxi som var villig att köra mej hela vägen till Jericho! Munther följde med på resan som tog drygt en timme mitt i natten genom de palestinska bergen. Det kändes rätt overkligt, men himla spännande!
Besöket i Dheisheh var definitivt höjdpunkten på resan. Människorna jag träffade där var hur sköna och roliga som helst, och jag tänker absolut försöka åka tillbaka i sommar.
Så på morgonen knallade jag ner till västra Jerusalem och tog en buss till Betlehem. Bussen stannade innan checkpointen till Betlehem, så man fick gå ur och gå igenom säkerhetskontrollerna. Lyckligtvis tog det mej bara nån minut, en snabb titt på mitt EU pass och jag var igenom.
På andra sidan väntade Munther, en kompis till mina USA kompisar som hade åtagit sej att ta hand om mej! Vi tog en taxi till Dheisheh refugee camp där jag fick en tour genom kampen samt en liten historielektion. När man hör ordet "flyktingläger" tänker sig nog många att man lever i tält. Från början gjorde dom det, men folk kom dit redan när Israel bildades 1948 och många människor tvingades fly från sina hem, så på nästan 60 år har tälten hunnits bytas ut mot riktiga hus. Först trodde alla att vistelsen i flyktinglägren skulle bli kortvarig, men när man märkte att konflikten blev utdragen gick FN in och byggde ett litet hus till varje familj på 3x3 meter. En del familjer har kvar de här husen som minne, och det är svårt att tänka sig hur en hel arabisk familj (dom har ju rätt många barn...) skulle ha fått plats där inne. Största drömmen för varenda människa i Dheisheh är att en dag kunna återvända till de byar eller städer deras far-och morföräldrar kom ifrån, och alla har fortfarande kvar nyckeln till sitt gamla hus. Undrar hur många av de hemmen som fortfarande finns kvar...
Dheisheh skiljer sig från andra flyktingläger på många sätt. Dels är det ett otroligt liberalt läger där de flesta tar det som en personlig förolämpning att bli tillfrågade om de tillhör Hamas eller Fatah eftersom det är ett val mellan pest eller kolera. Dheisheh har också ett kulturcentrum, Ibdaa ("to create something out of nothing" på arabiska), som sysselsätter en stor del av alla ungdomar i Dheisheh. Istället för att ungdomar engagerar sig för mycket i politik som kan leda till extremism försöker man sysselsätta dem på andra sätt. Bl.a. har de en väldigt framgångsrik Dabka dansgrupp som uppträder i hela världen, jag såg dom t.ex. uppträda i San Francisco. De har också ett guesthouse dit många kommer och bor några nätter för att uppleva livet i ett flyktingläger.
Av en ren slump kom jag till Dheisheh samma dag som invigningen till ett veckolångt firande av barnen i Betlehem. Invigningen började med ett tåg av barn och vuxna som tågade från Dheisheh till lokalen där invigningen skulle hålla till. Själva ceremonin var helt fantastisk med sång och Dabka (kanske skulle ha joinat in...), och en hel drös av barn som kom in i olika färger och ställde upp sig för att bilda den palestinska flaggan!
Efteråt åt jag lunch och umgicks med Munther och min kompis Keyans syster Iman. Jag fick bo hemma hos Keyans familj vilket var hur mysigt som helst, hennes mamma gjorde världens godaste mat och jag kände mej otroligt välkommen!
På kvällen gick jag och Munther till en lokal krog i Betlehem och drack bärs och pratade livet. Jag blev förvånad över hur liberalt det är där gämfört med Kairo, man kunde t.ex. köpa alkohol i nästan alla mataffärer vilket skulle vara otänkbart här.
Nästa dag visade Iman mej runt i Betlehem och vi gick och åt glass på ett mysigt litet ställe. Min grupp var i Tel Aviv under dagen och hade beräknat vara tillbaka på eftermiddan, men de hade fastnat på stranden i Jaffa, och ville inte komma tillbaka förrän senare på kvällen. På grund av det fick jag en hel dag till i Dheisheh vilket var jättebra eftersom jag inte hade nån som helst lust att åka därifrån. Jag tillbringade rätt mycket tid i Ibdaa center drickandes te och pratandes allt från politik till.... tja allt möjligt. På kvällen innan jag åkte gick jag och Munther ut och tog några öl igen, som en mysig avslutning på två fantastiska dagar.
Min grupp hade bytt hotel under tiden jag var borta, från Jerusalem till Jericho. Meningen var att jag skulle ta en buss tillbaka till Jerusalem och därefter taxi till Jericho, men istället hittade vi en taxi som var villig att köra mej hela vägen till Jericho! Munther följde med på resan som tog drygt en timme mitt i natten genom de palestinska bergen. Det kändes rätt overkligt, men himla spännande!
Besöket i Dheisheh var definitivt höjdpunkten på resan. Människorna jag träffade där var hur sköna och roliga som helst, och jag tänker absolut försöka åka tillbaka i sommar.
Dag 4. Bethlehem University och Ramallah
Onsdagen inleddes med ett tidigt besök vid Al Aqsa moskén och "the Dome of the Rock" i Jerusalem. Detta var inte en del av programmet, utan vi var ett gäng morgonpigga (...?) personer som gick dit innan alla vaknade...
Efter att ha fått en ganska negativ bild av Bethlehem första dagen, var det otroligt skönt att komma tillbaka och se ett ställe fullt av liv. Bethlehem University är ett jättefint universitet med nya byggnader och en vacker campus. Vi gick på en föreläsning, och sen minglade vi bara med andra studenter. Eleverna där var helsköna och pratade flytande engelska nästan allihop. Vi fick höra om deras dagliga besvär med att komma till skolan, alltså för de elever som bor utanför Betlehem. Ibland får dom sitta och vänta vid checkpointen i timmar innnan dom släpps igenom och kan gå till universitetet.
Efter att ha minglat och utbytt e-mailadresser med ett antal elever, begav vi oss mot Ramallah. Ramallah är ett kulturellt och politiskt centrum på Västbanken. Dit kommer folk för att gå på bio eller på resturang, och många politiker har sitt högsäte där. Tyvärr hann vi inte se så mycket av "Downtown Ramallah" eftersom vi redan var sena till ett av våra viktigaste möten: en politiker från Hamas. Vi fick träffa the minister of higher education, men som hade en högre position innan koalitionsregeringen. Han (pinsamt, men jag kommer inte ihåg vad han hette... Men det kan man nog Googla..) var i alla fall en riktig politiker och skötte sej exemplariskt. Många ställde tuffa frågor som han besvarade vänligt och utförligt. Han behöll lugnet hela tiden, förutom när han pratade om alla checkpoints, då blev han märkbart upprörd. (Med all rätt). Självklart var det tydligt att han tonade ner extremismen inom Hamas när han pratade med oss och valde en betydligt mer liberal linje, med det var ju väntat. Det är väl en politikers jobb att försöka förgylla verkligheten, samtidigt som det är folkets jobb att se igenom lögnerna.
För att inte missa sin checkpoints stängningstid samma kväll, hade han bara en timme planerad med oss. Av någon anledning bestämde han sig för att stanna med oss i 2,5 timmar istället, vilket betydde att han missade sista chansen att passera checkpointen och därmed kunna spendera natten med sin familj. Mötet blev otroligt intressant och definitivt en av höjdpunkterna på resan.
Efter att ha minglat och utbytt e-mailadresser med ett antal elever, begav vi oss mot Ramallah. Ramallah är ett kulturellt och politiskt centrum på Västbanken. Dit kommer folk för att gå på bio eller på resturang, och många politiker har sitt högsäte där. Tyvärr hann vi inte se så mycket av "Downtown Ramallah" eftersom vi redan var sena till ett av våra viktigaste möten: en politiker från Hamas. Vi fick träffa the minister of higher education, men som hade en högre position innan koalitionsregeringen. Han (pinsamt, men jag kommer inte ihåg vad han hette... Men det kan man nog Googla..) var i alla fall en riktig politiker och skötte sej exemplariskt. Många ställde tuffa frågor som han besvarade vänligt och utförligt. Han behöll lugnet hela tiden, förutom när han pratade om alla checkpoints, då blev han märkbart upprörd. (Med all rätt). Självklart var det tydligt att han tonade ner extremismen inom Hamas när han pratade med oss och valde en betydligt mer liberal linje, med det var ju väntat. Det är väl en politikers jobb att försöka förgylla verkligheten, samtidigt som det är folkets jobb att se igenom lögnerna.
För att inte missa sin checkpoints stängningstid samma kväll, hade han bara en timme planerad med oss. Av någon anledning bestämde han sig för att stanna med oss i 2,5 timmar istället, vilket betydde att han missade sista chansen att passera checkpointen och därmed kunna spendera natten med sin familj. Mötet blev otroligt intressant och definitivt en av höjdpunkterna på resan.
Hamasministern
Bethlehem University
Dome of the Rock
Dag 3. Hebron
Tisdagen tillbringades i Hebron. Först åkte vi till Jerusalem Open University i Hebron City och träffade rektorn och en del andra anställda, samt en del elever. Det var val på skolan samtidigt som vi var där, så det satt politiske flaggor och plancher på varenda vägg eller lyktstolpe. Hebron är en av de städer där Hamas har ett starkt fäste, så det var mest gröna flaggor som vajade i vinden...
Efter universitetet åkte vi till gamla delen av Hebron. Jag tror att alla var överens om att det var det sorgligaste momentet på hela resan... Gamla Hebron är omringat av israeliska bosättningar som gör livet till ett rent helvete för palestinierna där. Det bor ca. 4.000 palestinier i den delen, och i bosättningarna bor det 400 (fyra hundra!) personer. 4.000 personer har fått sina liv förstörda på grund av 400 bosättare som envisas med att bo på Västbanken. För att bosättarna ska kunna röra sej fritt och obehindrat har invånarna (palestinierna) i Hebron stängts in på en pytteliten yta med bara ett fåtal in-och utvägar som är hårt bevakade av israelisk militär. Majoriteten av gatorna har stängts av med stängsel och taggtråd vilket gör att rörligheten i staden är minst sagt begränsad. På grund av detta har nästan varenda affär tvingats stänga, så många gator kantas av tomma affärer på båda sidor vilket ger ett otroligt deprimerande intryck. Över gatorna har man satt upp nät på grund av bosättare i högre byggnader slänger ner saker på befolkningen. Vid ett fåtal tillfällen har syra slängts ner, och då hjälper ju inga nät i världen. Levnadsförhållandena är usla och på grund av dåliga avlopp luktar det kiss överallt.
En del palestinier har blivit erbjudna pengar av Israel för att lämna Hebron, och det är uppenbart att mutorna i samband med de omänskliga förhållandena är till för att få så många palestinier som möjligt att flytta och lämna plats åt bosättare. Under tiden där hörde vi många historier om palestinier på Västbanken som lämnat sina hem bara för någon dag för att hälsa på släkt, åka till sjukhus mm. , för att sedan komma hem och se sitt hus bebott av bosättare. Bosättarna är de allra mest fanatiskt religiösa israelerna, vilket gör dem värre att handskas med än de flesta andra. Många israeler i t.ex. Tel Aviv är också förbannade på bosättarna, av den enkla anledning att en så stor del av skattepengarna går åt till att skydda några tusen människor på Västbanken.
Dagen i Hebron var definitivt svår att smälta, så alla gick och la sig relativt tidigt den kvällen.
Efter universitetet åkte vi till gamla delen av Hebron. Jag tror att alla var överens om att det var det sorgligaste momentet på hela resan... Gamla Hebron är omringat av israeliska bosättningar som gör livet till ett rent helvete för palestinierna där. Det bor ca. 4.000 palestinier i den delen, och i bosättningarna bor det 400 (fyra hundra!) personer. 4.000 personer har fått sina liv förstörda på grund av 400 bosättare som envisas med att bo på Västbanken. För att bosättarna ska kunna röra sej fritt och obehindrat har invånarna (palestinierna) i Hebron stängts in på en pytteliten yta med bara ett fåtal in-och utvägar som är hårt bevakade av israelisk militär. Majoriteten av gatorna har stängts av med stängsel och taggtråd vilket gör att rörligheten i staden är minst sagt begränsad. På grund av detta har nästan varenda affär tvingats stänga, så många gator kantas av tomma affärer på båda sidor vilket ger ett otroligt deprimerande intryck. Över gatorna har man satt upp nät på grund av bosättare i högre byggnader slänger ner saker på befolkningen. Vid ett fåtal tillfällen har syra slängts ner, och då hjälper ju inga nät i världen. Levnadsförhållandena är usla och på grund av dåliga avlopp luktar det kiss överallt.
En del palestinier har blivit erbjudna pengar av Israel för att lämna Hebron, och det är uppenbart att mutorna i samband med de omänskliga förhållandena är till för att få så många palestinier som möjligt att flytta och lämna plats åt bosättare. Under tiden där hörde vi många historier om palestinier på Västbanken som lämnat sina hem bara för någon dag för att hälsa på släkt, åka till sjukhus mm. , för att sedan komma hem och se sitt hus bebott av bosättare. Bosättarna är de allra mest fanatiskt religiösa israelerna, vilket gör dem värre att handskas med än de flesta andra. Många israeler i t.ex. Tel Aviv är också förbannade på bosättarna, av den enkla anledning att en så stor del av skattepengarna går åt till att skydda några tusen människor på Västbanken.
Dagen i Hebron var definitivt svår att smälta, så alla gick och la sig relativt tidigt den kvällen.
P.s. alla bilder är tagna i gamla delen av Hebron.
En ödelagd gata i Hebron
En av alla gator som är avspärrade
En israelisk övervakningskamera inne i Hebron
Några män som står och väntar på att ta sig igenom checkpointen in till Hebron
En typisk gata i gamla Hebron
onsdag 11 april 2007
Dag 2. Betlehem och Jerusalem
Klockan 10 måndag morgon satt vi återigen på bussen, denna gång på väg mot Bethlehem. Vad man slås av är att allt ligger så otroligt nära varandra, Jerusalem ligger ca. 15 min från Bethlehem. När vi närmade oss checkpointen till Bethlehem såg vi plötsligt "skyddsstängslet" som inte är annat än rena apartheidbygget. Man tror inte att det är sant när man ser den enorma mur som slingrar sej fram på så många ställen på Västbanken, och man undrar hur detta kan hända utan att omvärlden reagerar mer. Ett folk håller på att bli inmurat, så enkelt är det. Den största checkpointen till Bethlehem går rakt genom muren, och säkerheten är extrem. Eftersom alla på bussen var antingen amerikaner eller västeuropeer var det inga problem för oss att passera, så vi var inne i Bethlehem på några minuter.
Första dagen var reserverad för sightseeing, så vi såg födelsekyrkan och "shepheards' field," alltså där fåraherdarna såg stjärnan äver Jesusbarnet. De flesta av oss hade föreställt oss att fåraherdarna hade fått vandra i timmar eller kanske dagar för att ta sej fram till stallet, men faktum är att det är typ 10 minuters gångväg... Lite antiklimax tyckte vi.
Första dan i Bethlehem gav ett väldigt deprimerande intryck. Det var svinkallt och mulet och hela stan tycktes ligga öde. Med tanke på att påsken är en av de turisttätaste tiderna på året och att 90% av invånarna i Bethlehem lever på turism, kändes det extra bittert.
Efter Bethlehem åkte vi tillbaka till Jerusalem. Vi gick till den gamla delen som är otroligt häftig med små gränder överallt. Vi gick till kyrkan som byggts där Jesus korsfästes och sedan begravdes (The Holy Seplica på engelska...). Det är lite skumt att se folk stå och gråta över en bit sten som är det enda som finns kvar av stället han begravdes på... För oss hedniska svenskar känns det ganska främmande.
Efter att ha tittat på fanatiska kristna gick vi till glagomuren och tittade på fanatiska judar. Vi råkade vara där just på passover (vet inte vad det heter på svenska) så det var packat med folk. Folk vid muren stod och vaggade fram och tillbaka och läste böner högt för sig själva och såg typ ut att vara i trans... Kändes nästan lite småläskigt, men samtidigt var det ju otroligt intressant. Muren är uppdelad mellan kvinnor och män, så tyvärr fick jga ju inte gå in och titta på männens sida som nog är annu mer extrem. De allra mest ortodoxa männen har på sig några slags pälsmössor som är aldeles fyrkantiga... som en hårig låda ungefär... Dom är så heliga att dom vägrar se kvinnor i ögonen, så för att undvika synden går dom och stirrar rakt ner i marken hela tiden. Jerusalem är verkligen ett märkligt ställe...
På kvällen var vi ett gäng på 14 pers som gick ut och åt middag på ett litet ställe nära hotellet, men vi var alla så trötta att vi nog låg i sängarna vid midnatt.
Första dagen var reserverad för sightseeing, så vi såg födelsekyrkan och "shepheards' field," alltså där fåraherdarna såg stjärnan äver Jesusbarnet. De flesta av oss hade föreställt oss att fåraherdarna hade fått vandra i timmar eller kanske dagar för att ta sej fram till stallet, men faktum är att det är typ 10 minuters gångväg... Lite antiklimax tyckte vi.
Första dan i Bethlehem gav ett väldigt deprimerande intryck. Det var svinkallt och mulet och hela stan tycktes ligga öde. Med tanke på att påsken är en av de turisttätaste tiderna på året och att 90% av invånarna i Bethlehem lever på turism, kändes det extra bittert.
Efter Bethlehem åkte vi tillbaka till Jerusalem. Vi gick till den gamla delen som är otroligt häftig med små gränder överallt. Vi gick till kyrkan som byggts där Jesus korsfästes och sedan begravdes (The Holy Seplica på engelska...). Det är lite skumt att se folk stå och gråta över en bit sten som är det enda som finns kvar av stället han begravdes på... För oss hedniska svenskar känns det ganska främmande.
Efter att ha tittat på fanatiska kristna gick vi till glagomuren och tittade på fanatiska judar. Vi råkade vara där just på passover (vet inte vad det heter på svenska) så det var packat med folk. Folk vid muren stod och vaggade fram och tillbaka och läste böner högt för sig själva och såg typ ut att vara i trans... Kändes nästan lite småläskigt, men samtidigt var det ju otroligt intressant. Muren är uppdelad mellan kvinnor och män, så tyvärr fick jga ju inte gå in och titta på männens sida som nog är annu mer extrem. De allra mest ortodoxa männen har på sig några slags pälsmössor som är aldeles fyrkantiga... som en hårig låda ungefär... Dom är så heliga att dom vägrar se kvinnor i ögonen, så för att undvika synden går dom och stirrar rakt ner i marken hela tiden. Jerusalem är verkligen ett märkligt ställe...
På kvällen var vi ett gäng på 14 pers som gick ut och åt middag på ett litet ställe nära hotellet, men vi var alla så trötta att vi nog låg i sängarna vid midnatt.
Första mötet med murhelvetet
Checkpointen till Betlehem
Födelsekyrkan
Mitt i Betlehem
Här föddes tydligen Jesus...
En israelisk bosättning i bakgrunden. En del av den är byggd på olaglig mark, alltså mark som erövrades 1967
Moi
Här ser man tydligt hur muren omringar en liten by
Downtown Jerusalem
På den här platsen korsfästes Jesus
Dag 1. Ditresa
Vi var ungefär 25 pers som glada och förväntansfulla hoppade på den chartrade bussen utanför AUC vid 9-tiden söndag morgon. Resan fram till gränsen var relativt händelselös, Sinaihalvön har inte direkt världens mest intressanta natur... öken, öken, några coola bergsformationer, och så öken igen... Bussen tog oss till den egyptiska semesterorten Taba (eller semesterort och semesterort...det ligger ett Hilton Hotel där, that's it) som ligger bara några meter från gränsen till Israel.
Den egyptiska bussen kunde inte åka in i Israel så vi fick själva bära våra väskor över gränsen. Den egyptiska delen av gränsen gick skitsmidigt, inga problem. Vi var alla positiva och tänkte att vi är nog on the road igen om nån timme eller nåt...
Jag antar att problemen började när de israeliska säkerhetsvakterna började kolla våra väskor. Saken var den att alla var tvungna att ha med sej en väska med skolmaterial till barnen i flyktinglägren, så vakterna blev väldigt mistänksamma när dom såg alla skrivböcker, pennor, linjaler, världskartor mm som alla "skulle ge som present till vänner" haha... Det är inte så smidigt att berätta att man ska till Palestina och speciellt inte till flyktingläger, då kan det vara problem att komma in i Israel. När som sadan såg allas egyptiska visum och förstod att vi var där och pluggade arabiska blev vi väl terrorstämplade på direkten.
Vi kom inte officiellt in i Israel förrän 8 (åtta!) timmar senare!! De flesta av oss fick tillbaka passen efter "bara" 5 timmar, men en del som verkade extra suspekta (typ hade palestinska förfäder eller hade rest i skumma länder som Pakistan eller Afganistan...) fick vackert vänta i ytterligare 3 timmar... Helt sanslöst...
På grund av detta kom vi inte fram till hotellet i Jerusalem förrän vid 5-tiden nästa morgon. Efter att ha varit på resande fot i drygt ett dygn fick vi nöja oss med 5 timmars sömn för att sedan börja dag nr. 2 glada och "utvilade."
Den egyptiska bussen kunde inte åka in i Israel så vi fick själva bära våra väskor över gränsen. Den egyptiska delen av gränsen gick skitsmidigt, inga problem. Vi var alla positiva och tänkte att vi är nog on the road igen om nån timme eller nåt...
Jag antar att problemen började när de israeliska säkerhetsvakterna började kolla våra väskor. Saken var den att alla var tvungna att ha med sej en väska med skolmaterial till barnen i flyktinglägren, så vakterna blev väldigt mistänksamma när dom såg alla skrivböcker, pennor, linjaler, världskartor mm som alla "skulle ge som present till vänner" haha... Det är inte så smidigt att berätta att man ska till Palestina och speciellt inte till flyktingläger, då kan det vara problem att komma in i Israel. När som sadan såg allas egyptiska visum och förstod att vi var där och pluggade arabiska blev vi väl terrorstämplade på direkten.
Vi kom inte officiellt in i Israel förrän 8 (åtta!) timmar senare!! De flesta av oss fick tillbaka passen efter "bara" 5 timmar, men en del som verkade extra suspekta (typ hade palestinska förfäder eller hade rest i skumma länder som Pakistan eller Afganistan...) fick vackert vänta i ytterligare 3 timmar... Helt sanslöst...
På grund av detta kom vi inte fram till hotellet i Jerusalem förrän vid 5-tiden nästa morgon. Efter att ha varit på resande fot i drygt ett dygn fick vi nöja oss med 5 timmars sömn för att sedan börja dag nr. 2 glada och "utvilade."
Uppdatering
Jag förstår att ni börjar undra... överlevde hon inte Västbanken eller vad är det frågan om? Jag vet att det var länge sen jag bloggade. Saken är den att jag har behövt lite tid att samla tankarna efter resan. Dagarna där var så intensiva att man aldrig hann sitta ner och reflektera över alla intryck, så när jag kom tillbaka till Kairo i söndags kändes det som om jag blivit mentalt överkörd av en lastbil. Nu har det gått några dagar och jag har lyckats få lite distans, så jag håller på med en återberättelse av resan. Tyvärr har jag bara hunnit till dag två än så länge, men jag lovar att hela resan med bilder kommer finnas på bloggen nån gång under helgen... Håll ut!
söndag 1 april 2007
Snart dags...
Får bli ett kort inlägg ikväll... Klockan är för mycket och jag ska upp tidigt. Igår var det en palestinsk festlighet (Land day) som firades med pompa och ståt på AUC. Al Quds Club hade fixat ett jättefint evenemang med poesi, musik, dokumentär... och så såklart Dabka, palestinsk dans! Yours truly var självklart med och uppträdde. Aulan var proppfull så det var rätt nervöst, men det gick jättebra och det var skitkul!!! Amerikanerna som åker med till Israel/Palestina har sagt att om vi blir kidnappade på Västbanken måste jag lova att dansa så kanske dom släpper oss... Låt oss hoppas att det inte ska behövas...
Imorgon går alltså bussen mot det heliga landet. Ca 10-12 timmars bussresa, samt minst 4 timmars väntan vid gränsen är vad som väntas... Tjohoo.. Vi beräknas komma fram till Jerusalem vid 2-tiden på natten. Shit, börjar nästan känna mej lite helig.... Tänk att man ska till Jesus hemmaplan...
Imorgon går alltså bussen mot det heliga landet. Ca 10-12 timmars bussresa, samt minst 4 timmars väntan vid gränsen är vad som väntas... Tjohoo.. Vi beräknas komma fram till Jerusalem vid 2-tiden på natten. Shit, börjar nästan känna mej lite helig.... Tänk att man ska till Jesus hemmaplan...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)