Tusen och en Natt: Dag 5 & 6. Dheisheh Refugee Camp i Betlehem

På torsdagen var det meningen att vi skulle åka runt och träffa en del andra politiker och representanter för NGO's, men jag lämnade gruppen för att åka och hälsa på Dheisheh refugee camp i Betlehem. Jag har kompisar i USA därifrån, och dom hade fixat så att jag skulle kunna får komma och hälsa på deras familjer.

Så på morgonen knallade jag ner till västra Jerusalem och tog en buss till Betlehem. Bussen stannade innan checkpointen till Betlehem, så man fick gå ur och gå igenom säkerhetskontrollerna. Lyckligtvis tog det mej bara nån minut, en snabb titt på mitt EU pass och jag var igenom.

På andra sidan väntade Munther, en kompis till mina USA kompisar som hade åtagit sej att ta hand om mej! Vi tog en taxi till Dheisheh refugee camp där jag fick en tour genom kampen samt en liten historielektion. När man hör ordet "flyktingläger" tänker sig nog många att man lever i tält. Från början gjorde dom det, men folk kom dit redan när Israel bildades 1948 och många människor tvingades fly från sina hem, så på nästan 60 år har tälten hunnits bytas ut mot riktiga hus. Först trodde alla att vistelsen i flyktinglägren skulle bli kortvarig, men när man märkte att konflikten blev utdragen gick FN in och byggde ett litet hus till varje familj på 3x3 meter. En del familjer har kvar de här husen som minne, och det är svårt att tänka sig hur en hel arabisk familj (dom har ju rätt många barn...) skulle ha fått plats där inne. Största drömmen för varenda människa i Dheisheh är att en dag kunna återvända till de byar eller städer deras far-och morföräldrar kom ifrån, och alla har fortfarande kvar nyckeln till sitt gamla hus. Undrar hur många av de hemmen som fortfarande finns kvar...

Dheisheh skiljer sig från andra flyktingläger på många sätt. Dels är det ett otroligt liberalt läger där de flesta tar det som en personlig förolämpning att bli tillfrågade om de tillhör Hamas eller Fatah eftersom det är ett val mellan pest eller kolera. Dheisheh har också ett kulturcentrum, Ibdaa ("to create something out of nothing" på arabiska), som sysselsätter en stor del av alla ungdomar i Dheisheh. Istället för att ungdomar engagerar sig för mycket i politik som kan leda till extremism försöker man sysselsätta dem på andra sätt. Bl.a. har de en väldigt framgångsrik Dabka dansgrupp som uppträder i hela världen, jag såg dom t.ex. uppträda i San Francisco. De har också ett guesthouse dit många kommer och bor några nätter för att uppleva livet i ett flyktingläger.

Av en ren slump kom jag till Dheisheh samma dag som invigningen till ett veckolångt firande av barnen i Betlehem. Invigningen började med ett tåg av barn och vuxna som tågade från Dheisheh till lokalen där invigningen skulle hålla till. Själva ceremonin var helt fantastisk med sång och Dabka (kanske skulle ha joinat in...), och en hel drös av barn som kom in i olika färger och ställde upp sig för att bilda den palestinska flaggan!

Efteråt åt jag lunch och umgicks med Munther och min kompis Keyans syster Iman. Jag fick bo hemma hos Keyans familj vilket var hur mysigt som helst, hennes mamma gjorde världens godaste mat och jag kände mej otroligt välkommen!

På kvällen gick jag och Munther till en lokal krog i Betlehem och drack bärs och pratade livet. Jag blev förvånad över hur liberalt det är där gämfört med Kairo, man kunde t.ex. köpa alkohol i nästan alla mataffärer vilket skulle vara otänkbart här.

Nästa dag visade Iman mej runt i Betlehem och vi gick och åt glass på ett mysigt litet ställe. Min grupp var i Tel Aviv under dagen och hade beräknat vara tillbaka på eftermiddan, men de hade fastnat på stranden i Jaffa, och ville inte komma tillbaka förrän senare på kvällen. På grund av det fick jag en hel dag till i Dheisheh vilket var jättebra eftersom jag inte hade nån som helst lust att åka därifrån. Jag tillbringade rätt mycket tid i Ibdaa center drickandes te och pratandes allt från politik till.... tja allt möjligt. På kvällen innan jag åkte gick jag och Munther ut och tog några öl igen, som en mysig avslutning på två fantastiska dagar.

Min grupp hade bytt hotel under tiden jag var borta, från Jerusalem till Jericho. Meningen var att jag skulle ta en buss tillbaka till Jerusalem och därefter taxi till Jericho, men istället hittade vi en taxi som var villig att köra mej hela vägen till Jericho! Munther följde med på resan som tog drygt en timme mitt i natten genom de palestinska bergen. Det kändes rätt overkligt, men himla spännande!

Besöket i Dheisheh var definitivt höjdpunkten på resan. Människorna jag träffade där var hur sköna och roliga som helst, och jag tänker absolut försöka åka tillbaka i sommar.