I fredags var jag och Thomas ute och tittade på den nya AUC campusen som håller på att byggas i "New Cairo." Det här är sista terminen på campusen downtown, till våren ska i princip hela AUC ha omlokaliserats. Områder som "nya" AUC upptar är enormt, har lösa funderingar på att införskaffa en cykel... P.g.a. AUCs flytt till områder byggs det nu lägenheter i en himla fart, men själva AUC området ligger i utkanten så bortanför campusen ser man bara öken så långt ögat når. Men det kommer nog inte vara så länge, Kairo expanderar i en rasande fart så det dröjer nog bara några år innan hela områder runt AUC och ännu längre ut i öknen är bebyggt.

Trots att nya campusen kommer vara i toppskick med en massa lyx (har hört att det kommer finnas pool, säkert skitfint gym... ja ni fattar) så ser jag inte fram emot flytten alls. Thomas och jag sa det att området där ute skulle kunna vara Miami lika väl som Kairo, och trots att det kan vara bekvämt så var det ju verkligen inte därför jag flyttade hit! Det kommer helt enkelt bli ett superöverklassområde, helt isolerat från "riktiga" Kairo. Jag blev faktiskt ganska ledsen över att promenera runt där borta, här byggs det skitdyra hus för den lilla egyptiska överklassen och utlänningar, medan majoriteten av folk lever i fattigdom. Usch, det känns bara så fel... Inte för att AUC inte är till för överklassen nu, men det centrala läget gör i alla fall att man är en del av Kairo och att alla rikemansbarn tvingas se hur "vanligt" folk lever, om än bara från fönstret på chaufförens bil.

Sen kommer det ju bli praktiska problem också. Campusen är skitlångt borta från centrum, får nog räkna med en timme med trafik. Jag tänker absolut inte bo på campus eller ens i närheten, inte en chans att jag flyttar in i nåt jäkla compound. Men så kommer jag också få räkna med att pendla ganska långt.. Hela livsstilen kommer tvingas ändras, inga fler spontana "ska vi gå och ta en öl efter skolan?" Allt kommer kräva så mycket mer planering. Men men, det kan ju bli bra, man får tänka positivt. Till exempel kommer man nog inte behöva fundera lika mycket på hur man klär sej. Vore ju rätt soft om man kunde sitta och göra läxan i bikini...

Några bilder från the sit-in..

Jag!
Min rygg...

Vi hade en ganska stor publik!

Jasmine, palestinska klubbens ordförande, höll ett passionerat tal. Hon är själv från Gaza och talet var så emotionellt att en del grät...

Jaha, så var det söndag och skola igen… Nu har allvaret börjat på riktigt, och den här veckan har jag två små prov. Helgen var i alla fall helt ok, men tyvärr blev Bollywoodpartyt en riktig flopp. Grannarna ringde polisen bara några minuter efter att jag och Sonja kommit dit så fetsen fick avbrytas. Tillråga på allt dök Sonjas ex upp helt oanmäld, så stämningen blev rätt spänd. Folk blir ju lätt ganska dramatiska efter lite alkohol, så Sonja vägrade att lämna lägenheten så länge killen fanns i närheten, och han bara stod där och såg trotsig ut så tillslut sa jag till honom att jag tyckte han skulle dra. Han blev så förbannad att han kastade en ölflaska i marken så den gick i tusen bitar, och sen slängde han sej dramatiskt i en taxi och åkte därifrån. Skit samma, han är en riktig loser som jag aldrig gillade.

Fredagen var bättre, gick till Mojito med Thomas (svensken) och fick äntligen dansa lite! Dagen därpå bjöd han mej på lunch på en asiatisk restaurang vid Nilen, så vi satt i solen och åt sushi och hade det hur bra som helst.

Den här veckan kommer nog mest innehålla plugg, samt en “sit-in” (typ som en demonstration men man sitter ner…) på universitetet på onsdag för att stödja Gaza. Nu sitter jag och väntar på att Sonja ska komma hem från jobbet (klockan är 23:00, här gäller inga regler…), hon har lovar att köpa croissanter så det är nog bäst att jag går och förbereder te nu!

Inlägget nedan skrev jag igår, men av någon anledning ville datorn inte samarbeta så jag kunde inte publicera det. Idag finns det mycket att läsa på dn.se om Libanon, men en dag för sent. Artiklarna på webbsidan borde ju uppdateras hela tiden…

Väldigt dålig rapportering från Mellanöstern på dn.se måste jag säga… Att det händer stora saker i Libanon idag verkar inte speciellt viktigt. Visst finns det en liten artikel om demonstrationerna för att hedra politikern Rafiq Harari som mördades för 3 år sedan, men att det idag också var begravning för Mughnieh, en Hizbollahledare som mördades i Damaskus i tisdags (tror jag..) nämns inte ens. Väldigt skumt. Speciellt eftersom Hizbollahledaren Hassan Nasrallah sa i ett tal under begravningen att han hotar med ”open war” med Israel, som Hizbollah anser ligger bakom mordet. Kan ju tyckas väsentligt att det eventuellt blir krig igen. Det är största nyheten på både BBC och al Jazeera, men på DN handlar största rubriken om skidskytte… Skärpning.

Pust, har precis varit och vaxat benen, har bävat inför det i flera dagar… Den lilla tanten såg alldeles svettig ut när hon såg mina lurviga ben, stackarn. Det är ganska kul hur dom vaxar benen här, de använder något som heter Halewa och är någon blandning av socker och vatten och nåt annat, och ser ut ungefär som Karlssons klister. Tanten knådar ut geggan över benen och drar sen bort den snabbt som sjutton. Ganska fascinerande att titta på, så man glömmer bort lite av smärtan tack och lov! Nu är jag i alla fall fixad och färdig för att gå på “Bollywood” party ikväll, måste bara pussla ihop någon sariliknande kreation…

Annars har det inte hänt så mycket de senaste dagarna, har mest pluggat (!). Internationell rätt kommer ta kål på mej, det känner jag redan nu. Igår var jag och käkade lunch med två kompisar samt min lärare i Political Theory, alltså han som är så flummig och ser ut som en gammal hippe. Kan vara bra att ha en lite mer personlig relation till lärare när det är dags att sätta betyg… Man får inte vara dum! En jättebra grej är i alla fall att jag börjar få upp mitt (stendöda) intresse för historia. Tror att mitt hat mot historia började på mellanstadiet, när svensk historia tvingade en att lära sej kung efter kung efter kung efter kung, och årtal efter årtal utantill. Tack Majlis… Sen dess har ordet historia fått mej att rysa. Men nu har jag en så himla bra och rolig lärare i Arabisk historia att jag finner mej själv helt medryckt under lektionerna! Han snackar om alla gamla profeter och Khalifer som om dom vore kompisar, så det känns som att man får en relation till dom. Sen säger han så knäppa grejer också, idag kom han in i klassrummet och frågade om hela klassen hade sniffat lim, “why do you all look stoned??”

Nä, nu ska jag försöka städa lägenheten lite… städerskan kommer på lördag och som den ser ut nu kommer hon väl få en smärre hjärtattack…

Jaha, typiskt mej att gå och dricka kaffe på kvällskvisten. Tänkte att det här är ju asbra, nu kan jag sitta uppe sent och plugga, men nu är jag färdig med pluggandet för idag men kan för mitt liv inte somna! Och jag som hade kommit in i en så bra sovrytm...

Har studerat internationell rätt de senaste timmarna och blir faktiskt mer och mer positivt inställd! I början tänkte jag nä fy fasen vad torrt, det finns ju inget utrymme för egna idéer eller åsikter utan allt ska vara strikt juridiskt, vilket min "political science brain" som läraren uttrycker det inte är van vid. Men nu har jag börjat inse att det är rätt kul att sitta och klura på olika fall, framför allt handlar det ju om logik vilket jag märker att jag är ganska bra på till skillnad från politisk filosofi där jag verkligen suger (fett). Filosofer är bara en massa flummare har jag börjat inse mer och mer.

JAAAAAA, EGYPTEN VANN!!!!! Har spenderat de senaste timmarna ute på gatorna, och shit det är nog bland det galnaste jag nånsin upplevt! Folk klättrade på bilar, sprutade eld, dansade runt med bar överkropp (män..) och hurrade och skrek, och i bakgrunden smällde fyrverkerier. ALLA var ute, män, kvinnor i slöja, barn, bebisar, små krokiga tanter och farbröder... alla! Ur varenda bil hängde folk ut genom fönstren och viftade med flaggor, och tutandet var öronbedövande. Alla utlänningar som jag var med var typ i chocktillstånd, ingen av oss hade någonsin sett något liknande. Men jag är förvånad över att jag inte såg en enda olycka, enorma folkmassor blandades med bilar och motorcyklar som inte direkt körde varsamt...

Tutandet och "oleee, ole ole ole, oleeeeee, oleeeeeee"-andet håller fortfarande på för fullt, men jag var tvungen att avvika från gruppen vid midnatt för att göra läxan... Thomas Hobbes Leviathan känns lagom kul nu när jag egentligen vill vara ute med kompisarna och fira järnet... Men men, så är det att vara student.

Ojojoj, ikväll är en stor kväll. Egypten spelar final i African Cup i fotboll, och alla, och då menar jag ALLA, kommer sitta klistrade framför tv:n klockan 19. Om Egypten vinner kommer det inte finnas någon hejd på firandet i Kairo i natt. När de vann semifinalsmatchen dansade vuxna män runt egyptiska flaggan mitt i gatan, och Sonja sa till mej att det här är väl ändå ett konstigt folk... Tänkte då på Sveriges obetydliga seger mot nåt afrikanskt land i senaste fotbolls-VM och alla som rörde sej på stan kunde bevittna folk som hoppade i fontäner, klättrade på SL bussar mm. Och till skillnad från här så har ju svenskarna i princip alltid alkohol med i bilden, vilket ju inte gör saken bättre. Så nej Sonja, egyptierna är nog inte så konstiga i alla fall... Bara lyckliga över att denna enda dag få vara riktigt, riktigt stolta över sitt land. Hejja Egypten ikväll!!!!!!!!

Jag visste att det eventuellt skulle bli problem att ta mej från Taba till Kairo på natten, men jag tänkte att det nog måste finnas någon minibuss i alla fall. Visst fanns det minibussar, men eftersom jag skulle vara enda passageraren så ville dom ha hundra dollar!!!!!!! Inte en chans att jag betalar $100 för att åka till Kairo tänkte jag, men visste samtidigt inte var jag skulle ta vägen. Ett alternativ hade varit att sitta och hänga i baren på Hilton Hotel i Taba tills nästa morgon och ta tidigaste bussen till Kairo, men det kändes inte speciellt lockande… Istället ringde jag några kompisar i Dahab (bra att jag har varit där så många gånger för nu känner jag en massa folk där!) som genast skickade en minibuss som sedan körde mej den drygt 2 timmar långa vägen till Dahab. Chauffören rökte konstant hela vägen och lyssnade på Umm Koulthoum på högsta volym, och jag kände att nu är jag tillbaka i Egypten! Framme i Dahab möttes jag av mina kompisar som satt och drack te runt en eld vid vattnet, samt två aspackade norrmän vid namn Frank och Jan-Inge.

Det var helt underbart att vakna nästa morgon och äta frukost vid röda havet, jag får alltid såna enorma lyckokänslor där som om det inte finns ett enda problem i hela världen. Klockan 12:30 satte jag mej på bussen till Kairo och fick sitta bredvid (ännu en) pratsam amerikans tjej. Hona hade klotrunda glasögon och ett väldigt irriterande skratt och jag tänkte att “neej jag orkar inte!!!!” Varför ska alla alltid prata med mej, jag vill vara ifred på bussen!!! Jag möter ALLTID folk som vill prata med mej eller som vill hjälpa mej med dittan och dattan, och visst kan det vara bra ibland men samtidigt undrar jag vad det är med mej som verkar skrika att jag är pratsjuk och hjälplös när jag egentligen är en självständig och opratsam svensk…? Alltså låtsades jag sova nästan hela vägen till Kairo, och var otroligt lycklig men utmattad när jag äntligen kom fram.

Dagen efter var det alltså hemresa som gällde. Eftersom det var lördag och judisk shabbat gick det inga bussar till Eilat förrän klockan 16, och då bara från Tel Aviv. Tog en arabisk buss till Tel Aviv vilket ju, tyvärr, känns säkrare än en israelisk buss. Den KAN ju smälla….. Fick vänta någon timma på kanske världens mest deprimerande busstation innan bussen kom som skulle ta mej till Eilat. Satt bredvid en otroligt pratsam israelisk gubbe som inte kunde ett ord engelska utan bara hebreiska och franska, och som inte accepterade att jag inte fattade ett ord utan babblade på hela vägen. Var ändå lite roligt att märka att jag kunde snappa upp ett fåtal ord på franska samt några hebreiska ord som var samma som på arabiska. Han var otroligt orolig över att jag skulle resa själv från Taba till Kairo “de la nuiiii” (tänker inte ens försöka ge mej på att stava på franska.) men jag övertygade honom om att det var no problem. Fick prata med hans dotter på telefon som talade felfri engelska och var diplomat, och hon berättade lite om vädret i Eilat… Det sjuka när man är där är att man blir så himla misstänksam mot alla, det går liksom inte att undvika. Hon frågade mej vad jag hade gjort i Israel och på en gång tänkte jag “varför frågar hon mej det, jobbar hon för någon israelisk secret service??” Usch…

Dagen med Bashars familj spenderades på utflykt till ett grekortodoxt munkkloster lite söder om Jerusalem. Ojojoj, det var helt fantastiskt, gömt mellan bergen mitt i ingenstans. Landskapet runt Jerusalem är slående vackert, och man blir så ledsen över att ett sånt vackert land måste plågas av så mycket våld och konflikter.

På kvällen gick alla vuxna (shit, det är fortfarande konstigt att tänka på mej själv som “vuxen”…) ut och åt middag på en supermysig restaurang i östra Jerusalem. Var lite förvirrande att helt plötsligt sitta och äta “civiliserat” vid ett bord med egen tallrik och bestick (alltså kniv och gaffel istället för bara sked), men jag undrar om jag nog inte föredrar att sitta på golvet och äta med händerna med familjen…

Kvällen spenderades sen i familjens vardagsrum lekandes med yngsta sonen Karim, 3 bast. Herregud, sötare och charmigare unge får man leta länge efter, det var nästan så jag ville ta honom med till Egypten. Nej, in nästan, jag VILLE ta med honom till Egypten! Jag fick sova bredvid dottern i familjen, Layla 12 år, vilket inte var det lättaste för hon rullade runt så himla mycket… Skulle egentligen ha sovit i Bashars rum (han bor egentligen i Ramallah men spenderar nästan all tid hemma hos systern som skämmer bort honom totalt…) som ligger på taket med egen ingång, men grannarna skulle nog ha misstyckt… Vaknade nästa morgon av att Karim hoppade på mej, ett sötare uppvaknande finns nog inte!

Istället för att göra läxan i internationell rätt som jag verkligen BORDE göra nu, så tänker jag skriva klart om min resa i Israel/Palestina…

Min sista dag spenderade jag med min kompis Bashars familj. De bor i östra Jerusalem, och det var otroligt intressant att jämföra situationen för palestinier i Jerusalem jämfört med Betlehem. Palestinier i Jerusalem har nästan samma rättigheter som israeler, med undantag för att de inte får rösta i israeliska val, och de får inte bära vapen. Annars betalar de samma skatt, och har teoretiskt samma rättigheter till vård mm. Tyvärr är gatorna i östra Jerusalem inte i samma skick som i västra delen, skattepengarna investeras alltså inte helt rättvist. Däremot har de frihet att röra sej fritt inom Israel och på Västbanken, alltså en totalt annorlunda situation jämfört med palestinier boende på Västbanken.

Märker att det finns en ideologisk klyfta mellan västbankspalestinierna och jerusalemspalestinierna, vilket ju inte är så konstigt med tanke på omständigheterna de bor i. På Västbanken är folk betydligt mer radikala och har en ganska revolutionär inställning till lösningen på konflikten, medan t.ex. Bashar tror mer på diplomati och diskussioner. Självklart är det lättare att vara diplomatisk när man lever ett fritt liv än om man sitter fast i “fängelset” på Västbanken. Mina kompisar i Dheisheh tycker också att de får otroligt lite stöd från Jerusalemsborna, och att de som lever i Jerusalem nästan har glömt bort “the struggle” som de kallar det. De enda “riktiga” palestinierna nu för tiden är de boende på Västbanken, framförallt i flyktinglägren, och så självklart alla i Gaza.

Det var intressant att lyssna på Bashars fördomar om de som bor i flyktinglägren, det mesta stämmer inte alls! Folk går INTE omkring i gamla trasor utan klär sej som vem som helst. De är inte heller våldsälskare som bara vill slåss och skapa problem, de flesta ungdomarna där försöker ju leva som vem som helst med plugg, kärleksproblem, dricka vin i smyg, lugna hemmakvällar med familjen…..

Min sista natt i Dhesheh hade jag och några killkompisar bestämt att vi skulle dricka vin tillsammans, men eftersom jag alltid måste vara hemma senast 23:30 hos familjen jag bor hos och jag ju inte direkt kan komma inraglande så tänkte vi att jag skulle sova min sisa natt någon annan stans. Det bästa hade ju varit om jag kunde sova utanför Dheisheh, men det sket sej så istället bestämdes det att jag skulle sova hos en av killarna, som tyvärr bor tvärs över gatan från “min” familj. Inte så himla smart eftersom jag hade sagt till familjen att jag skulle åka till Jerusalem… Så när det var dags att ge sej ut på kvällen satte dom en palestinasjal på huvet på mej och jag fick låna en lång svart kappa. (Jag var typ den enda i hela Västbanken med en vit kappa, så ALLA skulle känna igen mej om jag hade den på mej..)

Den enda bilen vi kunde åka i ner till Betlehem för att köpa vin var väldigt svårstartad, så först fick vi knuffa bilen flera kvarter innan den ville komma igång. Tänk er mej i en svart kappa knuffandes på en bil i Dheisheh mitt i natten… När vi närmade oss stora vägen utanför Dheisheh såg vi plötsligt en massa militärjeepar som körde mot den stora ingången till lägret. Killarna fattade direkt att det var arresteringar på gång och började ringa runt till alla de kände för att varna. Typ 2 minuter senare såg vi en kille komma utspringandes från Dheisheh och kasta sig i en bil som körde i raketfart därifrån. Tydligen var han efterlyst av Israel… Men en 16-årig tjej blev arresterad, vet inte varför. För killarna var det hela helt normalt, men jag tycker det är fruktansvärt obehagligt att soldaterna bara kommer till Dheisheh mitt i natten och går in i hus och arresterar folk…

I alla fall så åkte vi och köpte vin och sen satt vi hemma hos en kille och snackade tills 5 på morgonen. Som om inget hade hänt. Det är vardag där.

Usch, det sista inlägget var ju rätt deprimerande, så nu ska jag istället berätta om min helt absurda dag i Jerusalem. Eftersom mina kompisar i Dheisheh ju inte kan följa med till Jerusalem så satte jag mej på bussen själv och åkte dit. Kände att jag behövde lämna Betlehem några timmar…

Jag hade inget direkt mål när jag kom dit, utan drev planlöst runt i gamla Jerusalems totalt förvirrande labyrint. Tänkte ändå att jag nog skulle försöka ta mej till klagomuren och al-Aqsa moskén även om jag ju varit där förut, men tappade bort mej totalt. Hamnade i de judiska kvarteren och bestämde mej för att fråga folk om vägen. Det mest naturliga hade ju varit att fråga efter klagomuren, men jag ville se vad som hände om jag istället frågade efter moskén. Det som hände var att ingen visste var det världsberömda al-Aqsa moskén låg. Frågade tre personer och ingen hade en aaaaning om var den låg. Hmm, säkert… Hittade dit i alla fall men moskén var stängd, så jag tittade lite på folk som bad vid muren och sen drog jag. Hittade sedan efter mycket om och men fram till The Church of the Holy Seplica, alltså platsen där Jesus korsfästes och begravdes. Gick in, tittade mej omkring, tänkte att det här var ju roligt (…) och gick ut. Inte så himla speciellt sevärt måste jag säga. Platsen där han korsfästes är så överöst av krimskrams i guld och silver att det vara blir för mycket.

När jag sedan var på väg till bussen blev jag intvingad i en smyckesaffär i de arabiska kvarteren av en minst sagt duktig försäljare. Där överlämnades jag till hans bror som bjöd på te. När han hörde att jag var från Sverige blev han överlycklig för hans ex-tjej var från Sverige och han absolut älskar Sverige!!! För att visa sin uppskattning ville han göra ett par örhängen till mej på plats, även efter att jag förvissat honom om att jag inte hade råd att betala någonting. Sedan tvingade han mej att välja ett halsband till örhängena, och jag fick ett superfint halsband med stenar. Sen sa han att nu måste jag välja ett halsband till min mamma, så jag gjorde det, och sen gjorde han ett par matchande örhängen till det halsbandet! Jag viste inte vad jag skulle säga, det händer ju inte speciellt ofta att folk bara GER en grejer… Sen gav han mej en bok om traditionella palestinska kläder och smycken som hans pappa hade skrivit, och efter X antal koppar kaffe och te bjöd han med mej på lunch/middag i de armeniska kvarteren. Där fick jag för första gången äta traditionell armenisk mat och dricka armeniskt vin, och det var såå gott!!!

När vi var klara tog han med mej till en liten affär som sålde hudprodukter från döda havet av märket AHAVA, som jag vet är svindyrt, men tydligen ägde han affären så han fick det gratis (krämerna gav jag sen till Keyans mamma som tack för att jag fick bo hos dom. Hon blev jätteglad!), och sen fick jag en lång arabisk mansklänning att ge till pappa. (Vet inte om du passar så bra i klänning pappa, så om du inte misstycker tänkte jag ge den till Anton som har uttryckt önskemål om just en sån klänning).

Det sista som hände var att vi åkte till The American Colony Hotel i östra Jerusalem som är ett vattenhål för utlänningar men där han tydligen är stammis. Där satt vi på en supermysig restaurang som såg ut som en grotta och pratade och drack mer vin och år frukt, och eftersom jag hade slut på pengar i mobilen skickade han en kypare att köpa ett kort åt mej så jag kunde fylla på mobilen! Självklart var jag hela tiden på min vakt och tänkte att nånstans måste det ju finnas en hake, vill han ha sex med mej eller vad är det frågan om??? Sånt här händer ju bara inte! Men det gjorde det. När det var dags för mej att åka hem satte han mej i en taxi och betalade och skickade mej tillbaka till Dheisheh, och det var det! Men jag förstod när jag pratade med honom att han kom från en stenrik familj och han spenderade pengar som om det inte var någonting alls att bry sej om. Kanske han verkligen bara var så himla glad över att träffa en svensk? Det verkade ju onekligen så. Alltså åkte jag hem till Dheisheh fullastad med grejer och väldigt glad över att komma från Sverige!

Den här visiten i Dheisheh var definitivt den mest dramatiska hittills. Den första stora grejen som hände var att George Habash, ledaren och grundaren av partiet PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine tror jag att det står för) avled. PFLP är ett parti som snuddar vid kommunism, och nästan alla i Dheisheh är medlemmar. (De övriga fick jag lära mej tillhör Fatah, men bara av den enkla anledningen att de blir lovade pengar om de ger partiet sin röst. Alla verkar vara överens om att Fatah är betydligt mer korrumperat än Hamas..) I alla fall så var Habash oerhört älskad av de flesta Dheisheh-bor, och när beskedet nådde “min” familj grät både mamman och ena dottern. Dagen därpå anordnades en stor demonstration utanför Dheisheh för att hedra hans minne, och hela familjen deltog. Längst fram i tåget gick några män maskerade i palestinasjalar så bara ögonen syntes och bar på en tom symbolisk kista inlindad i den palestinska flaggan, precis sådär som man har sett på tv. Många små barn deltog också sittandes på folks axlar med den palestinska flaggan eller den röda PFLP flaggar höjda över sina huvuden. Jag undrade i mitt stilla sinne hur det måste vara att växa upp sådär, att (tvingas) vara politiskt medveten nästan från dag ett av ens liv, att hylla Che Guevara sen barnsben, och att tidigt veta att geväret som soldaterna håller i inte bara heter “gevär” utan M16. Det är en helt annan verklighet som är svår att förstå innan man har upplevt det.

Den andra stora och tragiska grejen som hände var att en 16-årig kille från Dheisheh blev ihjälskjuten i Betlehem av israeliska soldater. Troligtvis hade han och några kompisar kastat sten mot soldaterna vid checkpointen, men man kan ju fråga sej om dödliga skott är legitimt självförsvar mot stenar… Så fort någon dör av en israelisk kula blir personen i fråga en martyr, och redan samma kväll satt det affischer överallt i Dheisheh med den klassiska martyrbilden på dödsoffret. Dagen därpå förde ett långt begravningståg kroppen till begravningsplatsen för martyrer bredvid Dheisheh, men jag och familjen vågade oss inte ut i ruskvädret utan stod och tittade på från balkongen. De som deltog i tåget ropade högt tillsammans att vi inte skulle vara ledsna för nu är han i paradiset, och på alla balkonger stod kvinnor och grät och skrek ut sin sorg. Definitivt en dag jag alltid kommer att minnas.

De flesta dagarna i Betlehem spenderades på golvet med familjen Dawoud framför de små värmeelementen med en kopp te i handen och mat i munnen. Måste säga att det råder matpenalism i Palestina, aldrig har jag "tvingats" äts så mycket som där! Hela tiden är det mat på gång och om man inte äter blir mamman sårad. Men ojojojoooooj vad gott det var!!!! Det mesta äts med sked eller med händerna med hjälp av en bit bröd, och ofta serveras maten på en stor gemensam tallrik där alla tar ett eget litet hörn. Ibland är det lite jobbigt för mej som har salivskräck, men jag försöker tänka bort det när jag är där. Självklart skulle jag ju kunna få en egen tallrik om jag bad om det, men herregud vad töntig jag skulle känna mej!

Som ni nog har förstått var det iskallt inomhus, så i alla hus satt familjer hopkrupna tillsammans med händer och fötter framsträckta mot nåt enstaka element. Men det var ganska mysigt ändå, kändes faktiskt inte alls jobbigt. För att ni ska förstå hur kallt det var så kan jag berätta för er att det snöade utomhus, vilket det oftast inte gör på vintern där. I Betlehem bar det mest slasksnö, men i t.ex. Ramallah var det drivor med som snö som gjorde att vägarna tvingades stänga! På dagarna kunde man inte gå en meter utan att få en snöboll kastad på sej, alla barn var ute och lekte i de små gränderna i Dheisheh med plastpåsar på händerna för att inte bli blöta. Tänk vad roligt det är med snö när man är liten!

Dagarna på Västbanken var helt underbara, tragiska, händelserika och inte minst absurda. Bara resan från Eilat till Jerusalem var ju en erfarenhet pga den kristna snubben som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Även om det ju var rätt jobbigt att sitta och lyssna på hans propaganda i 4 timmar så är det ju något jag alltid kommer minnas. T.ex. blev han väldigt upprörd över att jag "glömt" min Bibel i Sverige så under hela resan satt han och tittade efter bokaffärer där vi kunde stanna och köpa en Bibel... Han älskade också Bush och sa att han gärna skulle röstat på honom igen om han kunde bli omvald. Jag frågade om han föll inom kategorin "christian, republican, pro-life, pro-capital punishment" (dödsstraff) vilket ju är en klassisk bild av amerikaner från södern, och det sa han att jo, det gjorde han nog. Herregud tänkte jag..... Han verkade också lite paranoid och trodde att folk från hans förflutna var ute efter honom och att han inte vågade lita på någon. Snacka om skumt. Men, men, det var ju en gratis resa för mej!

Tillbaka i Kairo

Förlåt för den dåliga rapporteringen den senaste veckan, jag har varit busy busy... Nu är jag i alla fall hemkommen från Västbanken och sitter och pluggar internationell rätt för fulla muggar. Shit, det är assvårt! Tur att man inte läser juridik på heltid, jag skulle nog få magsår. Professorn (amerikan) är ett riktigt juristgeni, pluggade juridik på Harvard och har jobbat som topadvokat i USA i massor med år. Undrar var sjutton han gör här...? I History of Political Thought har jag också en amerikansk lärare som verkar rätt flummig. Har hört ryktesvägen att han tycker om att röka hash på fritiden vilket inte förvånar mej, han ser ut som en avdankad hippie med långt hår och mycket abstrakta ideer som man inte förstår. Tyvärr är jag inte så mycket för flum och filosofi så vi får se hur det går... I Arab History har jag ännu en amerikansk lärare som jag tror kommer vara jättebra, men han verkar gilla att skryta om hur mycket arabiska han kan och slänger in arabiska uttryck titt som tätt, och ska uttala allt på arabiska typ Es-Saudiyya istället för Saudi Arabia. Pappa skulle bli galen.... Han frågade även klassen om staten Israel verkligen existerar. Eh..? Slutligen har vi Comparative Politics of the Middle East där jag har en kort och lite tjock manlig egyptisk lärare som verkar helmysig. Det kommer nog bli en intressant termin men med otroligt mycket plugg. Hjälp!

Ok, nu till den försenade rapporteringen från Västbanken!