Dagen med Bashars familj spenderades på utflykt till ett grekortodoxt munkkloster lite söder om Jerusalem. Ojojoj, det var helt fantastiskt, gömt mellan bergen mitt i ingenstans. Landskapet runt Jerusalem är slående vackert, och man blir så ledsen över att ett sånt vackert land måste plågas av så mycket våld och konflikter.

På kvällen gick alla vuxna (shit, det är fortfarande konstigt att tänka på mej själv som “vuxen”…) ut och åt middag på en supermysig restaurang i östra Jerusalem. Var lite förvirrande att helt plötsligt sitta och äta “civiliserat” vid ett bord med egen tallrik och bestick (alltså kniv och gaffel istället för bara sked), men jag undrar om jag nog inte föredrar att sitta på golvet och äta med händerna med familjen…

Kvällen spenderades sen i familjens vardagsrum lekandes med yngsta sonen Karim, 3 bast. Herregud, sötare och charmigare unge får man leta länge efter, det var nästan så jag ville ta honom med till Egypten. Nej, in nästan, jag VILLE ta med honom till Egypten! Jag fick sova bredvid dottern i familjen, Layla 12 år, vilket inte var det lättaste för hon rullade runt så himla mycket… Skulle egentligen ha sovit i Bashars rum (han bor egentligen i Ramallah men spenderar nästan all tid hemma hos systern som skämmer bort honom totalt…) som ligger på taket med egen ingång, men grannarna skulle nog ha misstyckt… Vaknade nästa morgon av att Karim hoppade på mej, ett sötare uppvaknande finns nog inte!