Jag visste att det eventuellt skulle bli problem att ta mej från Taba till Kairo på natten, men jag tänkte att det nog måste finnas någon minibuss i alla fall. Visst fanns det minibussar, men eftersom jag skulle vara enda passageraren så ville dom ha hundra dollar!!!!!!! Inte en chans att jag betalar $100 för att åka till Kairo tänkte jag, men visste samtidigt inte var jag skulle ta vägen. Ett alternativ hade varit att sitta och hänga i baren på Hilton Hotel i Taba tills nästa morgon och ta tidigaste bussen till Kairo, men det kändes inte speciellt lockande… Istället ringde jag några kompisar i Dahab (bra att jag har varit där så många gånger för nu känner jag en massa folk där!) som genast skickade en minibuss som sedan körde mej den drygt 2 timmar långa vägen till Dahab. Chauffören rökte konstant hela vägen och lyssnade på Umm Koulthoum på högsta volym, och jag kände att nu är jag tillbaka i Egypten! Framme i Dahab möttes jag av mina kompisar som satt och drack te runt en eld vid vattnet, samt två aspackade norrmän vid namn Frank och Jan-Inge.

Det var helt underbart att vakna nästa morgon och äta frukost vid röda havet, jag får alltid såna enorma lyckokänslor där som om det inte finns ett enda problem i hela världen. Klockan 12:30 satte jag mej på bussen till Kairo och fick sitta bredvid (ännu en) pratsam amerikans tjej. Hona hade klotrunda glasögon och ett väldigt irriterande skratt och jag tänkte att “neej jag orkar inte!!!!” Varför ska alla alltid prata med mej, jag vill vara ifred på bussen!!! Jag möter ALLTID folk som vill prata med mej eller som vill hjälpa mej med dittan och dattan, och visst kan det vara bra ibland men samtidigt undrar jag vad det är med mej som verkar skrika att jag är pratsjuk och hjälplös när jag egentligen är en självständig och opratsam svensk…? Alltså låtsades jag sova nästan hela vägen till Kairo, och var otroligt lycklig men utmattad när jag äntligen kom fram.