Dagen efter var det alltså hemresa som gällde. Eftersom det var lördag och judisk shabbat gick det inga bussar till Eilat förrän klockan 16, och då bara från Tel Aviv. Tog en arabisk buss till Tel Aviv vilket ju, tyvärr, känns säkrare än en israelisk buss. Den KAN ju smälla….. Fick vänta någon timma på kanske världens mest deprimerande busstation innan bussen kom som skulle ta mej till Eilat. Satt bredvid en otroligt pratsam israelisk gubbe som inte kunde ett ord engelska utan bara hebreiska och franska, och som inte accepterade att jag inte fattade ett ord utan babblade på hela vägen. Var ändå lite roligt att märka att jag kunde snappa upp ett fåtal ord på franska samt några hebreiska ord som var samma som på arabiska. Han var otroligt orolig över att jag skulle resa själv från Taba till Kairo “de la nuiiii” (tänker inte ens försöka ge mej på att stava på franska.) men jag övertygade honom om att det var no problem. Fick prata med hans dotter på telefon som talade felfri engelska och var diplomat, och hon berättade lite om vädret i Eilat… Det sjuka när man är där är att man blir så himla misstänksam mot alla, det går liksom inte att undvika. Hon frågade mej vad jag hade gjort i Israel och på en gång tänkte jag “varför frågar hon mej det, jobbar hon för någon israelisk secret service??” Usch…