Den här visiten i Dheisheh var definitivt den mest dramatiska hittills. Den första stora grejen som hände var att George Habash, ledaren och grundaren av partiet PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine tror jag att det står för) avled. PFLP är ett parti som snuddar vid kommunism, och nästan alla i Dheisheh är medlemmar. (De övriga fick jag lära mej tillhör Fatah, men bara av den enkla anledningen att de blir lovade pengar om de ger partiet sin röst. Alla verkar vara överens om att Fatah är betydligt mer korrumperat än Hamas..) I alla fall så var Habash oerhört älskad av de flesta Dheisheh-bor, och när beskedet nådde “min” familj grät både mamman och ena dottern. Dagen därpå anordnades en stor demonstration utanför Dheisheh för att hedra hans minne, och hela familjen deltog. Längst fram i tåget gick några män maskerade i palestinasjalar så bara ögonen syntes och bar på en tom symbolisk kista inlindad i den palestinska flaggan, precis sådär som man har sett på tv. Många små barn deltog också sittandes på folks axlar med den palestinska flaggan eller den röda PFLP flaggar höjda över sina huvuden. Jag undrade i mitt stilla sinne hur det måste vara att växa upp sådär, att (tvingas) vara politiskt medveten nästan från dag ett av ens liv, att hylla Che Guevara sen barnsben, och att tidigt veta att geväret som soldaterna håller i inte bara heter “gevär” utan M16. Det är en helt annan verklighet som är svår att förstå innan man har upplevt det.

Den andra stora och tragiska grejen som hände var att en 16-årig kille från Dheisheh blev ihjälskjuten i Betlehem av israeliska soldater. Troligtvis hade han och några kompisar kastat sten mot soldaterna vid checkpointen, men man kan ju fråga sej om dödliga skott är legitimt självförsvar mot stenar… Så fort någon dör av en israelisk kula blir personen i fråga en martyr, och redan samma kväll satt det affischer överallt i Dheisheh med den klassiska martyrbilden på dödsoffret. Dagen därpå förde ett långt begravningståg kroppen till begravningsplatsen för martyrer bredvid Dheisheh, men jag och familjen vågade oss inte ut i ruskvädret utan stod och tittade på från balkongen. De som deltog i tåget ropade högt tillsammans att vi inte skulle vara ledsna för nu är han i paradiset, och på alla balkonger stod kvinnor och grät och skrek ut sin sorg. Definitivt en dag jag alltid kommer att minnas.