HAAHAHAHA, skrattar fortfarande åt Bushs tal till nationen idag! Der var nog bland det roligaste jag hört på länge. Herregud, vilken planet lever den människan på egentligen??? "The war in Iraq is a big success, we have freed the Iraqi people...." Mmmm, sure dude. Antar att han måste tro det för att kunna sova gott om natten...

Här i Egypten råder det brödkris. Inne i centrala Kairo märker man inte av det så mycket, men i förorterna trängs folk i timmar för att få tag på lite bröd. Nån gång på 70-taklet höjde president Sadat brödpriset med några piaster vilket resulterade i att folk i princip satte Kairo i lågor. Får hoppas att det inte går så långt den här gången...

Ok, nu ska jag packa till Dahab, låååång bort från amerikanska idiotpresidenter och brödkriser. Elhamdulilah...

Ok, snabb uppdatering från Pottery Cafe. Kan inte plugga hemma p.g.a. TV:n (som jag inte kan stänga av... tecken på mycket svag karaktär) så därför måste jag gå någon annan stans. Problemet är att jag har trådlös uppkoppling här så jag blir distraherad i alla fall. Men jag MÅSTE koncentrera mej snart, har prov imorgon. Igår skulle jag och Sonja ha pluggkväll, men fastnade framför en skitbra film om Irland och IRA så det sket sej. Jaja...

Nästa helg kommer jag göra nåt som låter otroligt knäppt... Jag åker till Dahab igen! Jag var ju där för bara 2 veckor sen... Grejen är den att det är Profeten Mohammeds (peace be upon him...) födelsedag till helgen, så vi är lediga både torsdag och söndag, alltså 4 dagar ledigt! Alla jag känner ska åka bort, och Sonja har sina föräldrar här, så det finns inte så mycket att göra i Kairo. Fick ett sms från killarna i Dahab som undrade om jag inte ska ta och komma dit, så nu får det bli så. Och så är det ju väldigt billigt där, så det finns egentligen ingen anledning att inte åka... Och så förhöjer det ju livslusten med typ 150% att vara där och det är ju värt en hel del! Åker alltså torsdag morgon och kommer tillbaka söndag kväll eller måndag morgon, utifall nån av föräldrarna hade tänkt ringa...

Kom på att jag ju måste berätta lite om tjej-killrelationerna här… Som tjej behandlas man verkligen som en prinsessa när man är ute med egyptiska killkompisar. Som svensk hade jag självklart stora problem med det i början eftersom man är van vid att vara så himla självständig och jämlik. (Vilket ju är skitbra, missförstå mej inte). Men efter ett tag inser man att man inte kan bete sej som hemma, och att det är lika bra att börja uppskatta att bli bortskämd eftersom man ändå inte kan göra nåt åt det. Till exempel har jag helt slutat ta fram plånboken när jag är ute och äter eller dricker med en egyptisk kille. Man får ändå inte betala, så det är ingen ide. Och även om det känns konstigt så är det ju jäkligt ekonomiskt… En annan grej är att killen alltid går närmast trafiken när man är ute och går. Det kanske låter lite skumt, men om man nånsin upplevt Kairotrafiken och vet hur livsfarlig den är så vet man vilken uppoffring det är att tvingas gå bredvid bilarna. Går man över en gata går killen alltid på den sidan som bilarna kommer ifrån, så det kan bli ett jäkla springande fram och tillbaka om man korsar många gator där bilarna kör åt olika håll… Det är också en självklarhet att killen öppnar dörrar och att han aldrig går in i ett rum framför tjejen. Kan ju låta stenåldersaktigt, men så här kommer jag nog aldrig bli behandlad någon annan stans och jag måste säga att det är lite roligt som omväxling. Bara man inte blir för van, någon gång måste man väl gå tillbaka till att betala halva notan…

Idag var en sån där härlig dag när man bara går runt och är glad av ingen anledning alls! Kanske för att det är torsdag och helg imorgon, eller för att vi har sånt underbart väder i Kairo? Det har blivit mycket varmare, men inte för varmt. Ungefär som en perfekt svensk sommardag, och kan det bli bättre än så?? Igår trodde jag att jag var på vippen att bli sjuk, jag satt i solen och frös och hade huvudvärk och trodde att jag hade feber. Tyvärr var jag tvungen att gå ut igår kväll och träffa en kompis som jag inte sett på över ett halvår, det har varit så svårt att få ihop någon tid som passade båda att jag bara var tvungen att gå. Tänkte för mej själv att Hanna, det här är en jävligt dum, dum ide, nu kommer jag få ligga sjuk i en vecka på grund av det här. Men efter några drinkar och några timmar på dansgolvet var jag kry som en nötkärna, och idag finns det inte ett spår av någon sjukdom. Verkligen märkligt… Kanske var en kväll utan plugg det enda jag behövde?

Imorgon ska jag och några andra från palestinska klubben till ett sjukhus där sårade och sjuka personer från Gaza får vård. Som ni kanske vet så har Egypten tillåtit de värsta fallen tillträde till Egypten eftersom det nästan inte finns några fungerande sjukhus i Gaza för tillfället. Några kompisar var på sjukhuset igår och frågade vad patienterna behövde, så vi ska ta med filtar och lite leksaker till barnen. Eftersom de flesta från Gaza är väldigt religiösa så måste tjejerna ha på sej “konservativa” kläder och slöja, annars kan vi tydligen inte gå in till de manliga patienterna. Kommer bli intressant minst sagt…

Så var man hemkommen från Dahab! Som en ny människa! Trots att jag satt på en obekväm buss hela natten och inte fick särskilt mycket sömn så är jag på superbra humör. De två dagarna där var helt fantastiska, om än för få… Jag har märkt att det förutom barnfamiljerna och AUC studenterna finns två sorters människor som åker till Dahab. Den ena är hurtbullarna som åker dit för att dyka och surfa och som är väldigt aktiva, och den andra gruppen är gamla hippies som ofta har turbulenta och ibland tragiska förflutna men som har hittat lyckan på ett eller annat sätt och som helst bara sitter vid vattnet och tänker på livet. Eftersom jag ju definitivt inte passar in med grupp nummer ett (jag satt på samma kudde hala dagarna och reste mej inte förrän jag behövde gå på toa. Även det var en ansträngning…) så jag hamnar alltså med grupp nummer två. Och det är jag jäkligt tacksam för! Tror aldrig att jag lärt mej så mycket om livet som jag har från dessa människor. Av någon anledning verkar folk alltid vilja berätta sitt livs historia för mej, och som tur är så älskar jag att lyssna på folk prata. I alla fall om dom har nåt intressant att säga… Älskar att sitta några timmar och prata med människor som jag aldrig någonsin skulle komma i kontakt med annars, man lär sej så otroligt mycket mer än när man pratar med folk som har haft precis samma liv som en själv.

I somras när jag var där träffade jag en snubbe från Holland som hade varit heroinmissbrukare i 16 år, men som helt ändrat sitt liv och hittat gud. Helt fascinerande att lyssna på. Den här gången blev jag kompis med Howard, en 44-årig kanadensare som brottats med cancer i 9 (!) år, vilket lämnat hans vänsterhand helt förvriden med bara 4 fingrar. Under ett år av behandlingen blev han så deprimerad att han började med cocain, vilket resulterade i att ett antal tänder trillade ut. Så han såg rätt sliten ut med andra ord… Men oj vad intressant han var att lyssna på, påminde mej lite om farbror Larry… Kanske hade att göra med att han rökte på konstant mot smärtan i handen, han får t.o.m. marijuana utskrivet av sin läkare för att mildra värken. Det är verkligen världens coolaste känsla när man kan klicka med någon som är så totalt annorlunda och med en så stor åldersskillnad. Vi satt och pratade i hur många timmar som helst.

En annan intressant karaktär är Frank. Jag träffade honom när jag var där förra gången, ni minns en av dom två asfulla norrmännen som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Den här gången var han där med sin fästmö Kristin, och jag spenderade mycket tid lyssnandes på sluddrig norska. Frank är gravt alkoholiserad (han dricker minst 3 flaskor tequila eller vodka om dagen…) och Kristin är alkoholist och läkemedelsmissbrukare. De träffades på ett behandlingshem för alkoholister och nu bor de tillsammans i Oslo. Hela situationen är väldigt tragisk, men man kan inte annat än älska båda två. Frank har kanske världens största hjärta och Kristin är hur gullig som helst. Framför allt är de roliga, Frank har en helt otrolig humor som får alla i hans närhet att slappna av.

Fredagskvällen spenderades runt en brasa med Howard, Frank, Kristin, Gamal, Mohammed, en del andra egyptier och så jag, en brokig skara människor minst sagt…! Men jag tror att det var just därför det blev så himla bra, har inte skrattat så mycket på länge! Och nu känns det som om depperioden är över för den här gången. När jag lämnade Dahab igår natt tänkte jag att hur jävligt allt känns så är jag varken alkoholist eller sjuk i cancer, så hur illa kan det vara egentligen?

Jaha, så var det bestämt. Imorgon drar jag på mini-vacation till Dahab!! Bara jag, ingen får följa med. Har inte ens berättat för någon förutom Sonja att jag tänker åka, är lite rädd att någon vill hänga på. (Sonja hade självklart fått följa med, men hon måste jobba…) Shit vad osocial jag låter då! Men jag känner att det är det här jag behöver, så då får det bli så. Är så himla aktiv annars, så nu tar jag en break. Ser däremot inte fram emot den 10 timmar långa helvetesbussresan till Dahab, men jag vet att det är värt det så fort jag kommer fram. Kollade på internet igår och såg att det kommer vara 31 grader i Dahab på fredag, så det var det som fick mej att bestämma mej! Bikini, here I come!!!

Förlåt för alldeles för långt blogguppehåll... Pluggandet tar upp så himla mycket tid den här terminen (borde komma som en glad överaskning för en del av er...) att jag typ inte orkar blogga. Men ska försöka bättra mej.

Förutom pluggandet så befinner sej både Sonja och jag i en depperiod för tillfället. Inte för att nåt speciellt har hänt, men ibland när man känner sej trött kan Kairo bli lite för mycket. Det är väldigt mycket upp och ner i humöret för de flesta utlänningar här, och trots att jag oftast är på topp så har ju även fröken Barvaeus sina dalar. Kairo är bara så himla intensivt, man har staden så tätt inpå sej hela tiden och om man inte är försiktig kan det lätt påverka ens humör. T.ex., om man inte har ork att ignorera alla som ska hålla på och prata med en på gatan kan man bli himla irriterad. När jag är ute själv är folk oftast snälla och vänliga och även om man hör kommentarer hela tiden så är det i princip bara positivt. Men förra helgen var jag ute med två andra utländska tjejer, och jag höll på att bli galen på alla sexuella kommentarer vi fick. När det gäller sånt här har jag så himla kort stupin och blir lätt rosenrasande, så när en kille körde upp i en bil bredvid oss och undrade om vi ville ha sex med honom som om vi var ett gäng horor som var ute och promenerade, så drämde jag handen i taket på hans bil så hårt att jag hade ont i flera timmar efteråt. Han såg helt paff ut och körde därifrån. Man måste våga bli arg här, har märkt att en del tjejer bara är tysta och låter saker hända. Själv vet jag inte hur många gånger jag har skrikit "fuck off!!!!!!!!!!" när nån eller några killar inte vill ge upp.

Däremot finns det en stor skillnad här mot andra länder som alla tjejer jag känner verkar hålla med om. Även om man kan bli totalt galen på alla som ska kommentera grejer, så känner jag verkligen aldrig nån skräck att jag ska bli våldtagen eller mördad. Har aldrig hört att det har hänt, så även om det förekommer så är det ovanligt. Samma sak med stöld, det är jätteovanligt. Sonja svimmade på tunnelbanan för några dagar sen (hon hade glömt att äta och var lite sjuk) och vaknade av att hon hängde över axeln på nån snubbe. En annan man hade hennes handväska med plånbok och rubbet, men inte ett pund var borta när hon fick tillbaka väskan. Plus så var det typ 30 pers som ville hjälpa henne, betydligt fler än när jag svimmade på t-banan i Stockholm... Tack Lugna Gatan! Jag vet att OM nåt skulle hända och man började skrika på hjälp så skulle det utan tvekan komma typ en miljon människor och hjälpa till. Så det känns tryggt, folk här är bra på civilkurage.

Funderar på att åka till Dahab över helgen och vila upp mej lite. Det är ju inte Kairo som har förändrats, utan det är jag som känner mej trött och lättretlig. Såfort jag stiger av bussen i Dahab sprider det sej ett sånt lugn i hela kroppen på mej, och att sitta runt en eld med Gamal och Muhammed och gänget eller bara läsa en bok vid havet är precis vad jag tror jag behöver. Så vi får se....