Så var man hemkommen från Dahab! Som en ny människa! Trots att jag satt på en obekväm buss hela natten och inte fick särskilt mycket sömn så är jag på superbra humör. De två dagarna där var helt fantastiska, om än för få… Jag har märkt att det förutom barnfamiljerna och AUC studenterna finns två sorters människor som åker till Dahab. Den ena är hurtbullarna som åker dit för att dyka och surfa och som är väldigt aktiva, och den andra gruppen är gamla hippies som ofta har turbulenta och ibland tragiska förflutna men som har hittat lyckan på ett eller annat sätt och som helst bara sitter vid vattnet och tänker på livet. Eftersom jag ju definitivt inte passar in med grupp nummer ett (jag satt på samma kudde hala dagarna och reste mej inte förrän jag behövde gå på toa. Även det var en ansträngning…) så jag hamnar alltså med grupp nummer två. Och det är jag jäkligt tacksam för! Tror aldrig att jag lärt mej så mycket om livet som jag har från dessa människor. Av någon anledning verkar folk alltid vilja berätta sitt livs historia för mej, och som tur är så älskar jag att lyssna på folk prata. I alla fall om dom har nåt intressant att säga… Älskar att sitta några timmar och prata med människor som jag aldrig någonsin skulle komma i kontakt med annars, man lär sej så otroligt mycket mer än när man pratar med folk som har haft precis samma liv som en själv.

I somras när jag var där träffade jag en snubbe från Holland som hade varit heroinmissbrukare i 16 år, men som helt ändrat sitt liv och hittat gud. Helt fascinerande att lyssna på. Den här gången blev jag kompis med Howard, en 44-årig kanadensare som brottats med cancer i 9 (!) år, vilket lämnat hans vänsterhand helt förvriden med bara 4 fingrar. Under ett år av behandlingen blev han så deprimerad att han började med cocain, vilket resulterade i att ett antal tänder trillade ut. Så han såg rätt sliten ut med andra ord… Men oj vad intressant han var att lyssna på, påminde mej lite om farbror Larry… Kanske hade att göra med att han rökte på konstant mot smärtan i handen, han får t.o.m. marijuana utskrivet av sin läkare för att mildra värken. Det är verkligen världens coolaste känsla när man kan klicka med någon som är så totalt annorlunda och med en så stor åldersskillnad. Vi satt och pratade i hur många timmar som helst.

En annan intressant karaktär är Frank. Jag träffade honom när jag var där förra gången, ni minns en av dom två asfulla norrmännen som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Den här gången var han där med sin fästmö Kristin, och jag spenderade mycket tid lyssnandes på sluddrig norska. Frank är gravt alkoholiserad (han dricker minst 3 flaskor tequila eller vodka om dagen…) och Kristin är alkoholist och läkemedelsmissbrukare. De träffades på ett behandlingshem för alkoholister och nu bor de tillsammans i Oslo. Hela situationen är väldigt tragisk, men man kan inte annat än älska båda två. Frank har kanske världens största hjärta och Kristin är hur gullig som helst. Framför allt är de roliga, Frank har en helt otrolig humor som får alla i hans närhet att slappna av.

Fredagskvällen spenderades runt en brasa med Howard, Frank, Kristin, Gamal, Mohammed, en del andra egyptier och så jag, en brokig skara människor minst sagt…! Men jag tror att det var just därför det blev så himla bra, har inte skrattat så mycket på länge! Och nu känns det som om depperioden är över för den här gången. När jag lämnade Dahab igår natt tänkte jag att hur jävligt allt känns så är jag varken alkoholist eller sjuk i cancer, så hur illa kan det vara egentligen?