Ingången till checkpointen i Betlehem..

Några bilder på muren

Killen från Dheisheh som mötte martyrdöden när jag var där i vintras

Jag och Luay i Dheisheh

Största delen av tiden på Västbanken tillbringades i Dheisheh refugee camp hos samma gamla underbara familj som jag bott hos tre gånger tidigare. Inget storartat hände under tiden där, alltså inga martyrer eller döda politiker… En kväll hörde vi dock några smällar alldeles innan vi skulle sova, men tänkte att vi nog bara var paranoida och att det säkert var några barn med smällare. Efter några minuter ringde min kompis Luay och berättade att några killar i 15-årsåldern hade kastat sten mot några israeliska militärjeepar, vilket resulterade i israelisk skottlossning och skador på 4 av killarna. De låg fortfarande på sjukhus när vi lämnade efter en vecka.

På bussen till Jerusalem på söndagen hamnade vi framför några asstöriga palestinska killar som drog oss i håret och kastade nötter på oss, trots att jag vände mej om och skrek på dom och använde ordet fuck alldeles för många gånger… Några israeliska tjejer la sej i, och helt plötsligt var det total kalabalik på bussen. Några tyska turister som satt snett framför oss såg helt vettskrämda ut, men efter 1,5 år i Egypten har jag blivit van vid konfrontationer och tyckte det hela var rätt underhållande. Det hela slutade oförutsägbart med att Sonja och jag blev kompisar med killarna och fick en hel påse nötter i present istället för att få dom regnande över oss. De israeliska tjejerna tittade surt på oss under resten av resan och tyckte nog att vi allierat oss med fienden.

I Eilat:

Glada över att tagit oss över gränsen... Lägg märke till korsen.
Lyckliga över våra nya armband! Ja, vi hade tråkigt...

Jaaa, såhär underhöll vi oss... Med kameran.

Nattens sovplats. Lägg märke till kissfläcken (eller?) Mmmm...

Så här vacker var man efter en svinkall natt på stranden.

Sorry, var tvungen att ta några dagars blogguppehåll pga studier…

Anyway, Sonja och jag lyckades alltså ta oss över gränsen efter mycket om och men, bara för att mötas av beskedet att det inte fanns bussar till Jerusalem på lördagen heller pga den judiska passover! Shit! Satt typ två timmar utanför gränsen och övervägde att gå tillbaka till Egypten och spendera ännu en natt i Nuweiba eller Taba, men dels skulle vi vara tvungna att betala exit fee från Israel, samt kanske ett nytt helvete vid gränsen följande dag. Alltså bestämde vi oss för att åka in till Eilat, där det visade sej att vartenda hostel var fullbokat eftersom det var judisk holiday. Alltså gjorde vi det enda logiska i den situationen; satte oss på en restaurang vid stranden och beställde en flaska vin. Tänkte att det hela löser sej i sinom tid… För att göra en rätt lång historia kort så sov vi på två solstolar på stranden, men mamma det är inte så farligt som det låter! Solstolarna tillhörde en nattöppen restaurang, så det fanns folk i närheten hela tiden (som spelade musik heeeela natten…) Enda problemet var att det var svinkallt, och vi kände oss som två hemlösa när vi vaknade efter drygt 3 timmars sömn.

Kom visst inte längre än till gränsen i min berättelse.. Får fortsätta imorgon, nu måste jag iväg och träffa Sonja och några andra. Förlåt att inlägget om Nuweiba blev så konstigt föresten.. Inga paragrafer och liten text. Har försökt fixa det det senaste halvtimmen men utan succé. Det verkar alltid bli tjafs när jag lägger in bilder. Jaja, ni får hålla till godo ändå.

Nästa dag tog vi alltså bussen tillbaka till Taba för att fortsätta vår resa mot Jerusalem. Eftersom Sonja är halvarab (alltså mycket suspekt) och hade en del jobbrelaterade möten planerade på Västbanken förutsatte vi en massa tjafs, och satt säkert en halvtimma utanför den Israeliska delen av gränsen och planerade i detalj vad hon skulle svara på alla frågor. Vi hade även utrustat oss med kors runt halsen så att vi skulle verka ännu oskyldigare. Med ont i magen och så nervösa att vi höll på att kissa på oss begav vi oss tillslut in mot Israel.

Det som hände sen går emot all logik. Sonja, den potentiella terroristen, gled smärtfritt genom gränsen medan jag, den oskyldiga svenskan, fick skitmycket problem. Så jäkla typiskt, jag som inte hade förberett mej alls inför detta. Först blev jag ivägskickad till ett separat rum där jag blev utfrågad av en sur snubbe om mina planer i Israel. Tur att jag har vanan inne att ljuga för soldater vid det här laget… Efter det blev jag skickad till en ännu surare liten tjej (ja, liten tjej på typ 18 bast) som har frågat ut mej vid ett tidigare tillfälle. Där blev jag totalt korsförhörd om allt möjligt, varav mycket verkar helt irrelevant. Kort summering av detta:

B=Bitchen
J=Jag

B: so what are your reasons for visiting Israel?
J: just touristic and religious (…) reasons.
B: Hmmm…. Where are you staying in Israel?
J: With my friend Bashar in WEST Jerusalem (Israeliskt område).
B: Mhmm.. Is he Palestinian?
J: Yes.
B: And you don’t hesitate to stay with an Arab?
J: No, I live in Egypt. I’m used to Arabs.
B: Mhhmmmmmm, you live in Egypt… Do you have any Egyptian friends? What are their names?
J: Don’t know their last names. Tarek, Yasser, Sherien….
B: Ok, ok.. Did you ever visit a mosque?
J: Yes, Al Azhar mosque in Cairo.
B: Did you pray there?
J: No, I’m not Muslim.
B: And this Bashar, did he ever talk to you about Islam. (No.) Why not?
J: He is not very religious.
B: He is not religious?! He is Palestinian, why is he not religious??
J: How do I know?
B: And why are you sleeping with Bashar?
J: (Skratt) Well, I’m not actually sleeping with him. I’m staying with him because it’s free.
B: And it’s ok that your friend (Sonja) stays with you and Bashar?
J: Yes. (här verkade det som att hon försökte luska ut om jag är tillsammans med Bashar.. Alltså en potentiell terrorist)
B: Are you planning to visit Gaza? (No.) Why not?
J: It’s dangerous.
B: Did you ever visit Hebron or Ramallah?
J: No (här trodde jag hjärtat skulle poppa ur bröstet, kan hon se att jag ljuger?)
B: What are you doing in Cairo?
J: I’m studying political science.
B: What do you do when you don’t study?
J: (Tillverkar bomber såklart.) Watch TV, party…

Efter detta följde en rad frågor om min familj. Nu vet Israeli Defence Force att jag har en pappa som jobbar på text-tv, en mamma som är diplomat och en bror som pluggar litteratur. Helt klart väsentlig information.

Som sagt, det här var en KORT summering av förhöret, kommer inte ihåg fler av hennes idiotiska frågor. Summan av kardemumman verkade vara att ta reda på om jag har en palestinsk pojkvän, och om jag håller på att konvertera till islam. Helst hade jag velat säga att hon kunde ta sina jävla frågor och stoppa upp dom i röven, men istället står man där och ler och försöker övertyga henne lika mycket som en själv hur underbart Israel är och att jag faktiskt bara vill besöka Jesus hemort. Vilka charader.. Bör tillägga att jag inte fick sitta ner under förhöret utan var tvungen att stå av någon anledning. Är medveten om att jag kan bli lite skakig i händerna när jag är nervös, så jag stod med händerna hårt tryckta mot midjan hela tiden. Efter detta fick jag en röd stämpel i passet istället för en svart, och under står det med stora bokstäver 2 WEEKS. Hittills har jag alltid fått en 3-månaders stämpel, men av någon anledning verkar jag vara ett hot mot Israels säkerhet. Kanske för att jag åker dit så ofta? En kille i Dheisheh föreslog att jag blivit fotograferad under en (totalt lugn och fredlig) demonstration i Betlehem och att de nu har mitt ansikte registrerat. Verkar helt absurt långsökt tycker jag, men han insisterade på att sånt händer… Vad vet jag? Obehagligt är det i alla fall.

Resan började helt kaotiskt redan innan vi lämnade Kairo. Klockan 23 satt vi fortfarande på ett internetcafé, helt oförberedda inför resan som skulle börja 06:00 följande morgon. Ca. 23:30 var vi i alla fall hemma och tänkte att det kan ju vara mysigt att dricka ett glas vin medan vi packar eftersom det ofta är så himla tråkigt. Ingen bra ide. Efter en massa prat och X antal glas vin till var klockan helt plötsligt 2 på morgonen och vi fick bråttom bråttom… Var av logiska skäl inte i stånd att tänka helt klart, så packningen blev minst sagt oplanerad och vi var tacksamma att vi fick med oss passen… Klockan 3 ringde några kompisar från en nyöppnad nattklubb och sa att vi bara mååååste komma dit. Sagt och gjort, vi tog vårt pick och pack och begav oss till “Bellissimo” där vi dansade ända tills vi slängde oss i en taxi och åkte direkt till busstationen. Då var vi trötta.

När vi närmade oss Taba slog det mej plötsligt att det var fredag och att bussarna från Eilat till Jerusalem slutar gå ca. klockan 1 på grund av den judiska shabbaten. Vi insåg att vi inte skulle hinna med sista bussen, och slängde hastigt om planerna. Istället för att stiga av i Taba fortsatte vi till Nuweiba där jag känner till några bra och billiga hyddor där vi kunde spendera natten. Bodde där 2 dagar förra sommaren och Ashraf, mannen som sköter stället, kom fortfarande ihåg mej! Då blir man glad! Vi hade i alla fall en supermysig kväll som slutade med att Ashraf fixade ett myggnät så vi kunde sova utomhus. (Se bild nedan.) Romantiskt värre, eh?

Aaaah, Nuweiba! Bergen i bakgrunden tillhör Saudiarabien.

Totalt utslagna..

Nattens sovplats! Är det inte underbart??

Vår hydda. Som vi aldrig sov i.

Aaah, tillbaka i Kairo! Måste erkänna att det är lite skönt, det blir trots allt lite jobbigt att bo i en resväska även om det bara var i drygt 2 veckor… Hade i alla fall en supersemester, nästan 10/10 på pappaskalan. Får se om jag hinner skriva om hela resan nu, annars kommer resten av uppdateringen snart…

Haha, forstar att min bror ar sur over mitt daliga bloggande. Mitt forsvar just nu ar att jag befinner mej pa vastbanken och tillgangen till internet ar begransad. Vi har det i alla fall bra, igar festade vi i Ramallah och imorgon aker vi till Hebron dar Sonja har ett mote pa Hebron University. Pa sondag blir det en heldag i Jenin och pa mandag ska jag antligen besoka Tel Aviv. Mandag natt drar vi tillbaka till Sinai.

Trakig uppdatering, men jag skriver en mer detaljerad redogorelse sa fort vi ar tillbaka i Kairo. Har en hel massa spannande att beratta!

Sonja och jag pa Luays tak i Dheisheh. Rod som en krafta ar jag...

Yes, jag lever. Befinner mej for tillfallet i Dehisheh efter en lang resa fran Kairo. Det fanns inga bussar fran Eilat till Jerusalem varken fredag eller lordag, sa vi satt fast i Sinai en natt och Eilat en natt. Kom fram till Jerusalem sondag kvall, tva dagar efter planerad ankomst. Idag ska vi duscha for forsta gangen pa 5 dagar, och sen aker vi till Jerusalem dar Sonja har ett mote med en NGO. Stannar nog i Dheisheh tills pa torsdag, och sen checkar vi in hos Bashar till mandag. Da drar vi troligtvis tillbaka till Egypten och spenderar de resterande dagarna i Dahab.

Ok, far aterkomma med en mer detaljerad redogorelse fran denna hittills kaotiska och totalt galna resa nar jag kommer tillbaka till Kairo.

Shalom

Föresten Johan, du som skrev på min blogg, kan du inte mejla mej på hanna_barvaeus@hotmail.com? När folk skriver inlägg som anonym registreras ingen adress, så det är omöjligt att svara.

Shit, den sista tiden har varit så stressig att jag hållit på att gå under... Alla lärare ville klämma in sina prov och uppsatser innan vi försvinner på spring break, vilket inneburit ett rent helvete. Men men, nu är det över och imorgon bitti klockan sex tar jag och Sonja bussen till Taba och sedan vidare till Västbanken. Tjohoooo vad kul det ska bli!!!!!!! Förhoppningsvis tar det inte för lång tid vid gränsen, men eftersom Sonja är halvarab kan det kanske bli lite tjafs... Värsta scenariot är att det tar sån tid att vi missar sista bussen till Jerusalem och får sova på stranden i Eilat :-)

Idag var jag extremt bakis (var ju tvungen att fira att jag är klar med allt plugg...) så efter universitetet drog jag och Sonja till en båt och satt ute i solen och åt lunch så jag kunde ta igen mej lite. Sol, mat och trevligt sällskap är allt man behöver! På vägen hem i taxin fick chauffören ett oförklarligt vredesutbrott mot president Mubarak, "Hosny Mubarak!!" skrek han och spottade, (ja spottade!!) på golvet och fortsatte med att skrika "mish ayzeen!!!" vilket typ betyder "vi vill inte ha honom!!" Vi fattade ingenting, Mubarak var inte i närheten av downtown... Jaja, inget förvånar mej längre...

Igår var det international day på AUC. Precis som förra året var det svenska ståndet en stor succé, framförallt de blågula midsommarkransarna var otroligt populära. Måste ge en liten pik till Norge som har typ 30 elever på AUC men inte var representerade alls, medan de ynka svennar som är här gjorde en strålande insats. Shame on you Norway! Finland däremot hade bakat (!) pepparkakor och införskaffat matchande SUOMI tröjor. Nice!

Suddig bild på mej och Nadia... Jag, Sven, Diana och Nadia... the (international) Swedish team!

Känner ni igen boken? Kul att den är översatt till arabiska!

Gårdagen förflöt relativt lugnt här i Kairo. Antar att allt polispådrag hade en viss effekt. Däremot gick det våldsamt till i norra Egypten, vilket är den största nyheten på Aljazeera. Bilder av brinnande bilar och stenkastande demonstranter visas först under varje nyhetssändning och staden Mahalla i nildeltat beskrivs som en "war zone." Ska bli intressant att se om det har effekt men jag har mina tvivel.

Bloggandet den sista tiden har verkligen varit under all kritik... Och inte beror det på att inget har hänt, det finns mycket att berätta men jag antar att jag har varit lite lat... Tror att sist jag skrev var innan jag åkte till Dahab. Dahab var sej likt så det finns kanske inte så mycket att tillägga, har nog tjatat ut ämnet Dahab här på bloggen.

Förra veckan hade debkagruppen stor dansuppvisning här på universitetet som verkligen gick asbra!!! Det är en sån kick att dansa ut på scenen när alla hurrar och dansar och verkligen visar sin uppskattning. Massor med folk kom fram efteråt och ville ta kort med mej och undrade om jag var egyptier eller palestinier (...?) Jag har fått frågan om jag är från Libanon förut, men aldrig Egypten! En kompis som jag känner från Dheisheh var där och filmade, så inshallah får jag en dvd som jag kan visa er därhemma.

Idag är en konstig dag. Först och främst är det sandstorm så hela luften är fylld av rödaktigt damm som sätter sej överallt och förpestar livet för alla. Usch!!! Den stora grejen är dock att det förväntas stora demonstrationer över hela Egypten idag mot korruption och höjda brödpriser. En lärare nämnde ordet revolution, men det tror jag knappast. Däremot har AUC skickat mejl om att man ska hålla sej borta från vissa platser eftersom det finns risk för våldsamma sammandrabbningar, och säkerheten runt Tahrir Square är på topp. Många lektioner var inställda (dock inte mina såklart..) och säkert 70% av alla AUC studenter stannade hemma idag. Jäkligt skönt för oss som gick hit, typ 10 elever på varje lektion! Många verkar rädda för vad som kommer hända, men än så länge är det lugnt. Men man känner att det hänger spänningar i luften. Vi får se vad som händer, kanske kommer hela grejen bara blåsa över. Eller så kanske sandstormen får folk att stanna hemma. En kille undrade idag om Mubarak har kontakt med vädergudarna... Vem vet?

HAAHAHAHA, skrattar fortfarande åt Bushs tal till nationen idag! Der var nog bland det roligaste jag hört på länge. Herregud, vilken planet lever den människan på egentligen??? "The war in Iraq is a big success, we have freed the Iraqi people...." Mmmm, sure dude. Antar att han måste tro det för att kunna sova gott om natten...

Här i Egypten råder det brödkris. Inne i centrala Kairo märker man inte av det så mycket, men i förorterna trängs folk i timmar för att få tag på lite bröd. Nån gång på 70-taklet höjde president Sadat brödpriset med några piaster vilket resulterade i att folk i princip satte Kairo i lågor. Får hoppas att det inte går så långt den här gången...

Ok, nu ska jag packa till Dahab, låååång bort från amerikanska idiotpresidenter och brödkriser. Elhamdulilah...

Ok, snabb uppdatering från Pottery Cafe. Kan inte plugga hemma p.g.a. TV:n (som jag inte kan stänga av... tecken på mycket svag karaktär) så därför måste jag gå någon annan stans. Problemet är att jag har trådlös uppkoppling här så jag blir distraherad i alla fall. Men jag MÅSTE koncentrera mej snart, har prov imorgon. Igår skulle jag och Sonja ha pluggkväll, men fastnade framför en skitbra film om Irland och IRA så det sket sej. Jaja...

Nästa helg kommer jag göra nåt som låter otroligt knäppt... Jag åker till Dahab igen! Jag var ju där för bara 2 veckor sen... Grejen är den att det är Profeten Mohammeds (peace be upon him...) födelsedag till helgen, så vi är lediga både torsdag och söndag, alltså 4 dagar ledigt! Alla jag känner ska åka bort, och Sonja har sina föräldrar här, så det finns inte så mycket att göra i Kairo. Fick ett sms från killarna i Dahab som undrade om jag inte ska ta och komma dit, så nu får det bli så. Och så är det ju väldigt billigt där, så det finns egentligen ingen anledning att inte åka... Och så förhöjer det ju livslusten med typ 150% att vara där och det är ju värt en hel del! Åker alltså torsdag morgon och kommer tillbaka söndag kväll eller måndag morgon, utifall nån av föräldrarna hade tänkt ringa...

Kom på att jag ju måste berätta lite om tjej-killrelationerna här… Som tjej behandlas man verkligen som en prinsessa när man är ute med egyptiska killkompisar. Som svensk hade jag självklart stora problem med det i början eftersom man är van vid att vara så himla självständig och jämlik. (Vilket ju är skitbra, missförstå mej inte). Men efter ett tag inser man att man inte kan bete sej som hemma, och att det är lika bra att börja uppskatta att bli bortskämd eftersom man ändå inte kan göra nåt åt det. Till exempel har jag helt slutat ta fram plånboken när jag är ute och äter eller dricker med en egyptisk kille. Man får ändå inte betala, så det är ingen ide. Och även om det känns konstigt så är det ju jäkligt ekonomiskt… En annan grej är att killen alltid går närmast trafiken när man är ute och går. Det kanske låter lite skumt, men om man nånsin upplevt Kairotrafiken och vet hur livsfarlig den är så vet man vilken uppoffring det är att tvingas gå bredvid bilarna. Går man över en gata går killen alltid på den sidan som bilarna kommer ifrån, så det kan bli ett jäkla springande fram och tillbaka om man korsar många gator där bilarna kör åt olika håll… Det är också en självklarhet att killen öppnar dörrar och att han aldrig går in i ett rum framför tjejen. Kan ju låta stenåldersaktigt, men så här kommer jag nog aldrig bli behandlad någon annan stans och jag måste säga att det är lite roligt som omväxling. Bara man inte blir för van, någon gång måste man väl gå tillbaka till att betala halva notan…

Idag var en sån där härlig dag när man bara går runt och är glad av ingen anledning alls! Kanske för att det är torsdag och helg imorgon, eller för att vi har sånt underbart väder i Kairo? Det har blivit mycket varmare, men inte för varmt. Ungefär som en perfekt svensk sommardag, och kan det bli bättre än så?? Igår trodde jag att jag var på vippen att bli sjuk, jag satt i solen och frös och hade huvudvärk och trodde att jag hade feber. Tyvärr var jag tvungen att gå ut igår kväll och träffa en kompis som jag inte sett på över ett halvår, det har varit så svårt att få ihop någon tid som passade båda att jag bara var tvungen att gå. Tänkte för mej själv att Hanna, det här är en jävligt dum, dum ide, nu kommer jag få ligga sjuk i en vecka på grund av det här. Men efter några drinkar och några timmar på dansgolvet var jag kry som en nötkärna, och idag finns det inte ett spår av någon sjukdom. Verkligen märkligt… Kanske var en kväll utan plugg det enda jag behövde?

Imorgon ska jag och några andra från palestinska klubben till ett sjukhus där sårade och sjuka personer från Gaza får vård. Som ni kanske vet så har Egypten tillåtit de värsta fallen tillträde till Egypten eftersom det nästan inte finns några fungerande sjukhus i Gaza för tillfället. Några kompisar var på sjukhuset igår och frågade vad patienterna behövde, så vi ska ta med filtar och lite leksaker till barnen. Eftersom de flesta från Gaza är väldigt religiösa så måste tjejerna ha på sej “konservativa” kläder och slöja, annars kan vi tydligen inte gå in till de manliga patienterna. Kommer bli intressant minst sagt…

Så var man hemkommen från Dahab! Som en ny människa! Trots att jag satt på en obekväm buss hela natten och inte fick särskilt mycket sömn så är jag på superbra humör. De två dagarna där var helt fantastiska, om än för få… Jag har märkt att det förutom barnfamiljerna och AUC studenterna finns två sorters människor som åker till Dahab. Den ena är hurtbullarna som åker dit för att dyka och surfa och som är väldigt aktiva, och den andra gruppen är gamla hippies som ofta har turbulenta och ibland tragiska förflutna men som har hittat lyckan på ett eller annat sätt och som helst bara sitter vid vattnet och tänker på livet. Eftersom jag ju definitivt inte passar in med grupp nummer ett (jag satt på samma kudde hala dagarna och reste mej inte förrän jag behövde gå på toa. Även det var en ansträngning…) så jag hamnar alltså med grupp nummer två. Och det är jag jäkligt tacksam för! Tror aldrig att jag lärt mej så mycket om livet som jag har från dessa människor. Av någon anledning verkar folk alltid vilja berätta sitt livs historia för mej, och som tur är så älskar jag att lyssna på folk prata. I alla fall om dom har nåt intressant att säga… Älskar att sitta några timmar och prata med människor som jag aldrig någonsin skulle komma i kontakt med annars, man lär sej så otroligt mycket mer än när man pratar med folk som har haft precis samma liv som en själv.

I somras när jag var där träffade jag en snubbe från Holland som hade varit heroinmissbrukare i 16 år, men som helt ändrat sitt liv och hittat gud. Helt fascinerande att lyssna på. Den här gången blev jag kompis med Howard, en 44-årig kanadensare som brottats med cancer i 9 (!) år, vilket lämnat hans vänsterhand helt förvriden med bara 4 fingrar. Under ett år av behandlingen blev han så deprimerad att han började med cocain, vilket resulterade i att ett antal tänder trillade ut. Så han såg rätt sliten ut med andra ord… Men oj vad intressant han var att lyssna på, påminde mej lite om farbror Larry… Kanske hade att göra med att han rökte på konstant mot smärtan i handen, han får t.o.m. marijuana utskrivet av sin läkare för att mildra värken. Det är verkligen världens coolaste känsla när man kan klicka med någon som är så totalt annorlunda och med en så stor åldersskillnad. Vi satt och pratade i hur många timmar som helst.

En annan intressant karaktär är Frank. Jag träffade honom när jag var där förra gången, ni minns en av dom två asfulla norrmännen som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Den här gången var han där med sin fästmö Kristin, och jag spenderade mycket tid lyssnandes på sluddrig norska. Frank är gravt alkoholiserad (han dricker minst 3 flaskor tequila eller vodka om dagen…) och Kristin är alkoholist och läkemedelsmissbrukare. De träffades på ett behandlingshem för alkoholister och nu bor de tillsammans i Oslo. Hela situationen är väldigt tragisk, men man kan inte annat än älska båda två. Frank har kanske världens största hjärta och Kristin är hur gullig som helst. Framför allt är de roliga, Frank har en helt otrolig humor som får alla i hans närhet att slappna av.

Fredagskvällen spenderades runt en brasa med Howard, Frank, Kristin, Gamal, Mohammed, en del andra egyptier och så jag, en brokig skara människor minst sagt…! Men jag tror att det var just därför det blev så himla bra, har inte skrattat så mycket på länge! Och nu känns det som om depperioden är över för den här gången. När jag lämnade Dahab igår natt tänkte jag att hur jävligt allt känns så är jag varken alkoholist eller sjuk i cancer, så hur illa kan det vara egentligen?