Bloggandet den sista tiden har verkligen varit under all kritik... Och inte beror det på att inget har hänt, det finns mycket att berätta men jag antar att jag har varit lite lat... Tror att sist jag skrev var innan jag åkte till Dahab. Dahab var sej likt så det finns kanske inte så mycket att tillägga, har nog tjatat ut ämnet Dahab här på bloggen.

Förra veckan hade debkagruppen stor dansuppvisning här på universitetet som verkligen gick asbra!!! Det är en sån kick att dansa ut på scenen när alla hurrar och dansar och verkligen visar sin uppskattning. Massor med folk kom fram efteråt och ville ta kort med mej och undrade om jag var egyptier eller palestinier (...?) Jag har fått frågan om jag är från Libanon förut, men aldrig Egypten! En kompis som jag känner från Dheisheh var där och filmade, så inshallah får jag en dvd som jag kan visa er därhemma.

Idag är en konstig dag. Först och främst är det sandstorm så hela luften är fylld av rödaktigt damm som sätter sej överallt och förpestar livet för alla. Usch!!! Den stora grejen är dock att det förväntas stora demonstrationer över hela Egypten idag mot korruption och höjda brödpriser. En lärare nämnde ordet revolution, men det tror jag knappast. Däremot har AUC skickat mejl om att man ska hålla sej borta från vissa platser eftersom det finns risk för våldsamma sammandrabbningar, och säkerheten runt Tahrir Square är på topp. Många lektioner var inställda (dock inte mina såklart..) och säkert 70% av alla AUC studenter stannade hemma idag. Jäkligt skönt för oss som gick hit, typ 10 elever på varje lektion! Många verkar rädda för vad som kommer hända, men än så länge är det lugnt. Men man känner att det hänger spänningar i luften. Vi får se vad som händer, kanske kommer hela grejen bara blåsa över. Eller så kanske sandstormen får folk att stanna hemma. En kille undrade idag om Mubarak har kontakt med vädergudarna... Vem vet?

HAAHAHAHA, skrattar fortfarande åt Bushs tal till nationen idag! Der var nog bland det roligaste jag hört på länge. Herregud, vilken planet lever den människan på egentligen??? "The war in Iraq is a big success, we have freed the Iraqi people...." Mmmm, sure dude. Antar att han måste tro det för att kunna sova gott om natten...

Här i Egypten råder det brödkris. Inne i centrala Kairo märker man inte av det så mycket, men i förorterna trängs folk i timmar för att få tag på lite bröd. Nån gång på 70-taklet höjde president Sadat brödpriset med några piaster vilket resulterade i att folk i princip satte Kairo i lågor. Får hoppas att det inte går så långt den här gången...

Ok, nu ska jag packa till Dahab, låååång bort från amerikanska idiotpresidenter och brödkriser. Elhamdulilah...

Ok, snabb uppdatering från Pottery Cafe. Kan inte plugga hemma p.g.a. TV:n (som jag inte kan stänga av... tecken på mycket svag karaktär) så därför måste jag gå någon annan stans. Problemet är att jag har trådlös uppkoppling här så jag blir distraherad i alla fall. Men jag MÅSTE koncentrera mej snart, har prov imorgon. Igår skulle jag och Sonja ha pluggkväll, men fastnade framför en skitbra film om Irland och IRA så det sket sej. Jaja...

Nästa helg kommer jag göra nåt som låter otroligt knäppt... Jag åker till Dahab igen! Jag var ju där för bara 2 veckor sen... Grejen är den att det är Profeten Mohammeds (peace be upon him...) födelsedag till helgen, så vi är lediga både torsdag och söndag, alltså 4 dagar ledigt! Alla jag känner ska åka bort, och Sonja har sina föräldrar här, så det finns inte så mycket att göra i Kairo. Fick ett sms från killarna i Dahab som undrade om jag inte ska ta och komma dit, så nu får det bli så. Och så är det ju väldigt billigt där, så det finns egentligen ingen anledning att inte åka... Och så förhöjer det ju livslusten med typ 150% att vara där och det är ju värt en hel del! Åker alltså torsdag morgon och kommer tillbaka söndag kväll eller måndag morgon, utifall nån av föräldrarna hade tänkt ringa...

Kom på att jag ju måste berätta lite om tjej-killrelationerna här… Som tjej behandlas man verkligen som en prinsessa när man är ute med egyptiska killkompisar. Som svensk hade jag självklart stora problem med det i början eftersom man är van vid att vara så himla självständig och jämlik. (Vilket ju är skitbra, missförstå mej inte). Men efter ett tag inser man att man inte kan bete sej som hemma, och att det är lika bra att börja uppskatta att bli bortskämd eftersom man ändå inte kan göra nåt åt det. Till exempel har jag helt slutat ta fram plånboken när jag är ute och äter eller dricker med en egyptisk kille. Man får ändå inte betala, så det är ingen ide. Och även om det känns konstigt så är det ju jäkligt ekonomiskt… En annan grej är att killen alltid går närmast trafiken när man är ute och går. Det kanske låter lite skumt, men om man nånsin upplevt Kairotrafiken och vet hur livsfarlig den är så vet man vilken uppoffring det är att tvingas gå bredvid bilarna. Går man över en gata går killen alltid på den sidan som bilarna kommer ifrån, så det kan bli ett jäkla springande fram och tillbaka om man korsar många gator där bilarna kör åt olika håll… Det är också en självklarhet att killen öppnar dörrar och att han aldrig går in i ett rum framför tjejen. Kan ju låta stenåldersaktigt, men så här kommer jag nog aldrig bli behandlad någon annan stans och jag måste säga att det är lite roligt som omväxling. Bara man inte blir för van, någon gång måste man väl gå tillbaka till att betala halva notan…

Idag var en sån där härlig dag när man bara går runt och är glad av ingen anledning alls! Kanske för att det är torsdag och helg imorgon, eller för att vi har sånt underbart väder i Kairo? Det har blivit mycket varmare, men inte för varmt. Ungefär som en perfekt svensk sommardag, och kan det bli bättre än så?? Igår trodde jag att jag var på vippen att bli sjuk, jag satt i solen och frös och hade huvudvärk och trodde att jag hade feber. Tyvärr var jag tvungen att gå ut igår kväll och träffa en kompis som jag inte sett på över ett halvår, det har varit så svårt att få ihop någon tid som passade båda att jag bara var tvungen att gå. Tänkte för mej själv att Hanna, det här är en jävligt dum, dum ide, nu kommer jag få ligga sjuk i en vecka på grund av det här. Men efter några drinkar och några timmar på dansgolvet var jag kry som en nötkärna, och idag finns det inte ett spår av någon sjukdom. Verkligen märkligt… Kanske var en kväll utan plugg det enda jag behövde?

Imorgon ska jag och några andra från palestinska klubben till ett sjukhus där sårade och sjuka personer från Gaza får vård. Som ni kanske vet så har Egypten tillåtit de värsta fallen tillträde till Egypten eftersom det nästan inte finns några fungerande sjukhus i Gaza för tillfället. Några kompisar var på sjukhuset igår och frågade vad patienterna behövde, så vi ska ta med filtar och lite leksaker till barnen. Eftersom de flesta från Gaza är väldigt religiösa så måste tjejerna ha på sej “konservativa” kläder och slöja, annars kan vi tydligen inte gå in till de manliga patienterna. Kommer bli intressant minst sagt…

Så var man hemkommen från Dahab! Som en ny människa! Trots att jag satt på en obekväm buss hela natten och inte fick särskilt mycket sömn så är jag på superbra humör. De två dagarna där var helt fantastiska, om än för få… Jag har märkt att det förutom barnfamiljerna och AUC studenterna finns två sorters människor som åker till Dahab. Den ena är hurtbullarna som åker dit för att dyka och surfa och som är väldigt aktiva, och den andra gruppen är gamla hippies som ofta har turbulenta och ibland tragiska förflutna men som har hittat lyckan på ett eller annat sätt och som helst bara sitter vid vattnet och tänker på livet. Eftersom jag ju definitivt inte passar in med grupp nummer ett (jag satt på samma kudde hala dagarna och reste mej inte förrän jag behövde gå på toa. Även det var en ansträngning…) så jag hamnar alltså med grupp nummer två. Och det är jag jäkligt tacksam för! Tror aldrig att jag lärt mej så mycket om livet som jag har från dessa människor. Av någon anledning verkar folk alltid vilja berätta sitt livs historia för mej, och som tur är så älskar jag att lyssna på folk prata. I alla fall om dom har nåt intressant att säga… Älskar att sitta några timmar och prata med människor som jag aldrig någonsin skulle komma i kontakt med annars, man lär sej så otroligt mycket mer än när man pratar med folk som har haft precis samma liv som en själv.

I somras när jag var där träffade jag en snubbe från Holland som hade varit heroinmissbrukare i 16 år, men som helt ändrat sitt liv och hittat gud. Helt fascinerande att lyssna på. Den här gången blev jag kompis med Howard, en 44-årig kanadensare som brottats med cancer i 9 (!) år, vilket lämnat hans vänsterhand helt förvriden med bara 4 fingrar. Under ett år av behandlingen blev han så deprimerad att han började med cocain, vilket resulterade i att ett antal tänder trillade ut. Så han såg rätt sliten ut med andra ord… Men oj vad intressant han var att lyssna på, påminde mej lite om farbror Larry… Kanske hade att göra med att han rökte på konstant mot smärtan i handen, han får t.o.m. marijuana utskrivet av sin läkare för att mildra värken. Det är verkligen världens coolaste känsla när man kan klicka med någon som är så totalt annorlunda och med en så stor åldersskillnad. Vi satt och pratade i hur många timmar som helst.

En annan intressant karaktär är Frank. Jag träffade honom när jag var där förra gången, ni minns en av dom två asfulla norrmännen som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Den här gången var han där med sin fästmö Kristin, och jag spenderade mycket tid lyssnandes på sluddrig norska. Frank är gravt alkoholiserad (han dricker minst 3 flaskor tequila eller vodka om dagen…) och Kristin är alkoholist och läkemedelsmissbrukare. De träffades på ett behandlingshem för alkoholister och nu bor de tillsammans i Oslo. Hela situationen är väldigt tragisk, men man kan inte annat än älska båda två. Frank har kanske världens största hjärta och Kristin är hur gullig som helst. Framför allt är de roliga, Frank har en helt otrolig humor som får alla i hans närhet att slappna av.

Fredagskvällen spenderades runt en brasa med Howard, Frank, Kristin, Gamal, Mohammed, en del andra egyptier och så jag, en brokig skara människor minst sagt…! Men jag tror att det var just därför det blev så himla bra, har inte skrattat så mycket på länge! Och nu känns det som om depperioden är över för den här gången. När jag lämnade Dahab igår natt tänkte jag att hur jävligt allt känns så är jag varken alkoholist eller sjuk i cancer, så hur illa kan det vara egentligen?

Jaha, så var det bestämt. Imorgon drar jag på mini-vacation till Dahab!! Bara jag, ingen får följa med. Har inte ens berättat för någon förutom Sonja att jag tänker åka, är lite rädd att någon vill hänga på. (Sonja hade självklart fått följa med, men hon måste jobba…) Shit vad osocial jag låter då! Men jag känner att det är det här jag behöver, så då får det bli så. Är så himla aktiv annars, så nu tar jag en break. Ser däremot inte fram emot den 10 timmar långa helvetesbussresan till Dahab, men jag vet att det är värt det så fort jag kommer fram. Kollade på internet igår och såg att det kommer vara 31 grader i Dahab på fredag, så det var det som fick mej att bestämma mej! Bikini, here I come!!!

Förlåt för alldeles för långt blogguppehåll... Pluggandet tar upp så himla mycket tid den här terminen (borde komma som en glad överaskning för en del av er...) att jag typ inte orkar blogga. Men ska försöka bättra mej.

Förutom pluggandet så befinner sej både Sonja och jag i en depperiod för tillfället. Inte för att nåt speciellt har hänt, men ibland när man känner sej trött kan Kairo bli lite för mycket. Det är väldigt mycket upp och ner i humöret för de flesta utlänningar här, och trots att jag oftast är på topp så har ju även fröken Barvaeus sina dalar. Kairo är bara så himla intensivt, man har staden så tätt inpå sej hela tiden och om man inte är försiktig kan det lätt påverka ens humör. T.ex., om man inte har ork att ignorera alla som ska hålla på och prata med en på gatan kan man bli himla irriterad. När jag är ute själv är folk oftast snälla och vänliga och även om man hör kommentarer hela tiden så är det i princip bara positivt. Men förra helgen var jag ute med två andra utländska tjejer, och jag höll på att bli galen på alla sexuella kommentarer vi fick. När det gäller sånt här har jag så himla kort stupin och blir lätt rosenrasande, så när en kille körde upp i en bil bredvid oss och undrade om vi ville ha sex med honom som om vi var ett gäng horor som var ute och promenerade, så drämde jag handen i taket på hans bil så hårt att jag hade ont i flera timmar efteråt. Han såg helt paff ut och körde därifrån. Man måste våga bli arg här, har märkt att en del tjejer bara är tysta och låter saker hända. Själv vet jag inte hur många gånger jag har skrikit "fuck off!!!!!!!!!!" när nån eller några killar inte vill ge upp.

Däremot finns det en stor skillnad här mot andra länder som alla tjejer jag känner verkar hålla med om. Även om man kan bli totalt galen på alla som ska kommentera grejer, så känner jag verkligen aldrig nån skräck att jag ska bli våldtagen eller mördad. Har aldrig hört att det har hänt, så även om det förekommer så är det ovanligt. Samma sak med stöld, det är jätteovanligt. Sonja svimmade på tunnelbanan för några dagar sen (hon hade glömt att äta och var lite sjuk) och vaknade av att hon hängde över axeln på nån snubbe. En annan man hade hennes handväska med plånbok och rubbet, men inte ett pund var borta när hon fick tillbaka väskan. Plus så var det typ 30 pers som ville hjälpa henne, betydligt fler än när jag svimmade på t-banan i Stockholm... Tack Lugna Gatan! Jag vet att OM nåt skulle hända och man började skrika på hjälp så skulle det utan tvekan komma typ en miljon människor och hjälpa till. Så det känns tryggt, folk här är bra på civilkurage.

Funderar på att åka till Dahab över helgen och vila upp mej lite. Det är ju inte Kairo som har förändrats, utan det är jag som känner mej trött och lättretlig. Såfort jag stiger av bussen i Dahab sprider det sej ett sånt lugn i hela kroppen på mej, och att sitta runt en eld med Gamal och Muhammed och gänget eller bara läsa en bok vid havet är precis vad jag tror jag behöver. Så vi får se....

I fredags var jag och Thomas ute och tittade på den nya AUC campusen som håller på att byggas i "New Cairo." Det här är sista terminen på campusen downtown, till våren ska i princip hela AUC ha omlokaliserats. Områder som "nya" AUC upptar är enormt, har lösa funderingar på att införskaffa en cykel... P.g.a. AUCs flytt till områder byggs det nu lägenheter i en himla fart, men själva AUC området ligger i utkanten så bortanför campusen ser man bara öken så långt ögat når. Men det kommer nog inte vara så länge, Kairo expanderar i en rasande fart så det dröjer nog bara några år innan hela områder runt AUC och ännu längre ut i öknen är bebyggt.

Trots att nya campusen kommer vara i toppskick med en massa lyx (har hört att det kommer finnas pool, säkert skitfint gym... ja ni fattar) så ser jag inte fram emot flytten alls. Thomas och jag sa det att området där ute skulle kunna vara Miami lika väl som Kairo, och trots att det kan vara bekvämt så var det ju verkligen inte därför jag flyttade hit! Det kommer helt enkelt bli ett superöverklassområde, helt isolerat från "riktiga" Kairo. Jag blev faktiskt ganska ledsen över att promenera runt där borta, här byggs det skitdyra hus för den lilla egyptiska överklassen och utlänningar, medan majoriteten av folk lever i fattigdom. Usch, det känns bara så fel... Inte för att AUC inte är till för överklassen nu, men det centrala läget gör i alla fall att man är en del av Kairo och att alla rikemansbarn tvingas se hur "vanligt" folk lever, om än bara från fönstret på chaufförens bil.

Sen kommer det ju bli praktiska problem också. Campusen är skitlångt borta från centrum, får nog räkna med en timme med trafik. Jag tänker absolut inte bo på campus eller ens i närheten, inte en chans att jag flyttar in i nåt jäkla compound. Men så kommer jag också få räkna med att pendla ganska långt.. Hela livsstilen kommer tvingas ändras, inga fler spontana "ska vi gå och ta en öl efter skolan?" Allt kommer kräva så mycket mer planering. Men men, det kan ju bli bra, man får tänka positivt. Till exempel kommer man nog inte behöva fundera lika mycket på hur man klär sej. Vore ju rätt soft om man kunde sitta och göra läxan i bikini...

Några bilder från the sit-in..

Jag!
Min rygg...

Vi hade en ganska stor publik!

Jasmine, palestinska klubbens ordförande, höll ett passionerat tal. Hon är själv från Gaza och talet var så emotionellt att en del grät...

Jaha, så var det söndag och skola igen… Nu har allvaret börjat på riktigt, och den här veckan har jag två små prov. Helgen var i alla fall helt ok, men tyvärr blev Bollywoodpartyt en riktig flopp. Grannarna ringde polisen bara några minuter efter att jag och Sonja kommit dit så fetsen fick avbrytas. Tillråga på allt dök Sonjas ex upp helt oanmäld, så stämningen blev rätt spänd. Folk blir ju lätt ganska dramatiska efter lite alkohol, så Sonja vägrade att lämna lägenheten så länge killen fanns i närheten, och han bara stod där och såg trotsig ut så tillslut sa jag till honom att jag tyckte han skulle dra. Han blev så förbannad att han kastade en ölflaska i marken så den gick i tusen bitar, och sen slängde han sej dramatiskt i en taxi och åkte därifrån. Skit samma, han är en riktig loser som jag aldrig gillade.

Fredagen var bättre, gick till Mojito med Thomas (svensken) och fick äntligen dansa lite! Dagen därpå bjöd han mej på lunch på en asiatisk restaurang vid Nilen, så vi satt i solen och åt sushi och hade det hur bra som helst.

Den här veckan kommer nog mest innehålla plugg, samt en “sit-in” (typ som en demonstration men man sitter ner…) på universitetet på onsdag för att stödja Gaza. Nu sitter jag och väntar på att Sonja ska komma hem från jobbet (klockan är 23:00, här gäller inga regler…), hon har lovar att köpa croissanter så det är nog bäst att jag går och förbereder te nu!

Inlägget nedan skrev jag igår, men av någon anledning ville datorn inte samarbeta så jag kunde inte publicera det. Idag finns det mycket att läsa på dn.se om Libanon, men en dag för sent. Artiklarna på webbsidan borde ju uppdateras hela tiden…

Väldigt dålig rapportering från Mellanöstern på dn.se måste jag säga… Att det händer stora saker i Libanon idag verkar inte speciellt viktigt. Visst finns det en liten artikel om demonstrationerna för att hedra politikern Rafiq Harari som mördades för 3 år sedan, men att det idag också var begravning för Mughnieh, en Hizbollahledare som mördades i Damaskus i tisdags (tror jag..) nämns inte ens. Väldigt skumt. Speciellt eftersom Hizbollahledaren Hassan Nasrallah sa i ett tal under begravningen att han hotar med ”open war” med Israel, som Hizbollah anser ligger bakom mordet. Kan ju tyckas väsentligt att det eventuellt blir krig igen. Det är största nyheten på både BBC och al Jazeera, men på DN handlar största rubriken om skidskytte… Skärpning.

Pust, har precis varit och vaxat benen, har bävat inför det i flera dagar… Den lilla tanten såg alldeles svettig ut när hon såg mina lurviga ben, stackarn. Det är ganska kul hur dom vaxar benen här, de använder något som heter Halewa och är någon blandning av socker och vatten och nåt annat, och ser ut ungefär som Karlssons klister. Tanten knådar ut geggan över benen och drar sen bort den snabbt som sjutton. Ganska fascinerande att titta på, så man glömmer bort lite av smärtan tack och lov! Nu är jag i alla fall fixad och färdig för att gå på “Bollywood” party ikväll, måste bara pussla ihop någon sariliknande kreation…

Annars har det inte hänt så mycket de senaste dagarna, har mest pluggat (!). Internationell rätt kommer ta kål på mej, det känner jag redan nu. Igår var jag och käkade lunch med två kompisar samt min lärare i Political Theory, alltså han som är så flummig och ser ut som en gammal hippe. Kan vara bra att ha en lite mer personlig relation till lärare när det är dags att sätta betyg… Man får inte vara dum! En jättebra grej är i alla fall att jag börjar få upp mitt (stendöda) intresse för historia. Tror att mitt hat mot historia började på mellanstadiet, när svensk historia tvingade en att lära sej kung efter kung efter kung efter kung, och årtal efter årtal utantill. Tack Majlis… Sen dess har ordet historia fått mej att rysa. Men nu har jag en så himla bra och rolig lärare i Arabisk historia att jag finner mej själv helt medryckt under lektionerna! Han snackar om alla gamla profeter och Khalifer som om dom vore kompisar, så det känns som att man får en relation till dom. Sen säger han så knäppa grejer också, idag kom han in i klassrummet och frågade om hela klassen hade sniffat lim, “why do you all look stoned??”

Nä, nu ska jag försöka städa lägenheten lite… städerskan kommer på lördag och som den ser ut nu kommer hon väl få en smärre hjärtattack…

Jaha, typiskt mej att gå och dricka kaffe på kvällskvisten. Tänkte att det här är ju asbra, nu kan jag sitta uppe sent och plugga, men nu är jag färdig med pluggandet för idag men kan för mitt liv inte somna! Och jag som hade kommit in i en så bra sovrytm...

Har studerat internationell rätt de senaste timmarna och blir faktiskt mer och mer positivt inställd! I början tänkte jag nä fy fasen vad torrt, det finns ju inget utrymme för egna idéer eller åsikter utan allt ska vara strikt juridiskt, vilket min "political science brain" som läraren uttrycker det inte är van vid. Men nu har jag börjat inse att det är rätt kul att sitta och klura på olika fall, framför allt handlar det ju om logik vilket jag märker att jag är ganska bra på till skillnad från politisk filosofi där jag verkligen suger (fett). Filosofer är bara en massa flummare har jag börjat inse mer och mer.

JAAAAAA, EGYPTEN VANN!!!!! Har spenderat de senaste timmarna ute på gatorna, och shit det är nog bland det galnaste jag nånsin upplevt! Folk klättrade på bilar, sprutade eld, dansade runt med bar överkropp (män..) och hurrade och skrek, och i bakgrunden smällde fyrverkerier. ALLA var ute, män, kvinnor i slöja, barn, bebisar, små krokiga tanter och farbröder... alla! Ur varenda bil hängde folk ut genom fönstren och viftade med flaggor, och tutandet var öronbedövande. Alla utlänningar som jag var med var typ i chocktillstånd, ingen av oss hade någonsin sett något liknande. Men jag är förvånad över att jag inte såg en enda olycka, enorma folkmassor blandades med bilar och motorcyklar som inte direkt körde varsamt...

Tutandet och "oleee, ole ole ole, oleeeeee, oleeeeeee"-andet håller fortfarande på för fullt, men jag var tvungen att avvika från gruppen vid midnatt för att göra läxan... Thomas Hobbes Leviathan känns lagom kul nu när jag egentligen vill vara ute med kompisarna och fira järnet... Men men, så är det att vara student.

Ojojoj, ikväll är en stor kväll. Egypten spelar final i African Cup i fotboll, och alla, och då menar jag ALLA, kommer sitta klistrade framför tv:n klockan 19. Om Egypten vinner kommer det inte finnas någon hejd på firandet i Kairo i natt. När de vann semifinalsmatchen dansade vuxna män runt egyptiska flaggan mitt i gatan, och Sonja sa till mej att det här är väl ändå ett konstigt folk... Tänkte då på Sveriges obetydliga seger mot nåt afrikanskt land i senaste fotbolls-VM och alla som rörde sej på stan kunde bevittna folk som hoppade i fontäner, klättrade på SL bussar mm. Och till skillnad från här så har ju svenskarna i princip alltid alkohol med i bilden, vilket ju inte gör saken bättre. Så nej Sonja, egyptierna är nog inte så konstiga i alla fall... Bara lyckliga över att denna enda dag få vara riktigt, riktigt stolta över sitt land. Hejja Egypten ikväll!!!!!!!!

Jag visste att det eventuellt skulle bli problem att ta mej från Taba till Kairo på natten, men jag tänkte att det nog måste finnas någon minibuss i alla fall. Visst fanns det minibussar, men eftersom jag skulle vara enda passageraren så ville dom ha hundra dollar!!!!!!! Inte en chans att jag betalar $100 för att åka till Kairo tänkte jag, men visste samtidigt inte var jag skulle ta vägen. Ett alternativ hade varit att sitta och hänga i baren på Hilton Hotel i Taba tills nästa morgon och ta tidigaste bussen till Kairo, men det kändes inte speciellt lockande… Istället ringde jag några kompisar i Dahab (bra att jag har varit där så många gånger för nu känner jag en massa folk där!) som genast skickade en minibuss som sedan körde mej den drygt 2 timmar långa vägen till Dahab. Chauffören rökte konstant hela vägen och lyssnade på Umm Koulthoum på högsta volym, och jag kände att nu är jag tillbaka i Egypten! Framme i Dahab möttes jag av mina kompisar som satt och drack te runt en eld vid vattnet, samt två aspackade norrmän vid namn Frank och Jan-Inge.

Det var helt underbart att vakna nästa morgon och äta frukost vid röda havet, jag får alltid såna enorma lyckokänslor där som om det inte finns ett enda problem i hela världen. Klockan 12:30 satte jag mej på bussen till Kairo och fick sitta bredvid (ännu en) pratsam amerikans tjej. Hona hade klotrunda glasögon och ett väldigt irriterande skratt och jag tänkte att “neej jag orkar inte!!!!” Varför ska alla alltid prata med mej, jag vill vara ifred på bussen!!! Jag möter ALLTID folk som vill prata med mej eller som vill hjälpa mej med dittan och dattan, och visst kan det vara bra ibland men samtidigt undrar jag vad det är med mej som verkar skrika att jag är pratsjuk och hjälplös när jag egentligen är en självständig och opratsam svensk…? Alltså låtsades jag sova nästan hela vägen till Kairo, och var otroligt lycklig men utmattad när jag äntligen kom fram.

Dagen efter var det alltså hemresa som gällde. Eftersom det var lördag och judisk shabbat gick det inga bussar till Eilat förrän klockan 16, och då bara från Tel Aviv. Tog en arabisk buss till Tel Aviv vilket ju, tyvärr, känns säkrare än en israelisk buss. Den KAN ju smälla….. Fick vänta någon timma på kanske världens mest deprimerande busstation innan bussen kom som skulle ta mej till Eilat. Satt bredvid en otroligt pratsam israelisk gubbe som inte kunde ett ord engelska utan bara hebreiska och franska, och som inte accepterade att jag inte fattade ett ord utan babblade på hela vägen. Var ändå lite roligt att märka att jag kunde snappa upp ett fåtal ord på franska samt några hebreiska ord som var samma som på arabiska. Han var otroligt orolig över att jag skulle resa själv från Taba till Kairo “de la nuiiii” (tänker inte ens försöka ge mej på att stava på franska.) men jag övertygade honom om att det var no problem. Fick prata med hans dotter på telefon som talade felfri engelska och var diplomat, och hon berättade lite om vädret i Eilat… Det sjuka när man är där är att man blir så himla misstänksam mot alla, det går liksom inte att undvika. Hon frågade mej vad jag hade gjort i Israel och på en gång tänkte jag “varför frågar hon mej det, jobbar hon för någon israelisk secret service??” Usch…

Dagen med Bashars familj spenderades på utflykt till ett grekortodoxt munkkloster lite söder om Jerusalem. Ojojoj, det var helt fantastiskt, gömt mellan bergen mitt i ingenstans. Landskapet runt Jerusalem är slående vackert, och man blir så ledsen över att ett sånt vackert land måste plågas av så mycket våld och konflikter.

På kvällen gick alla vuxna (shit, det är fortfarande konstigt att tänka på mej själv som “vuxen”…) ut och åt middag på en supermysig restaurang i östra Jerusalem. Var lite förvirrande att helt plötsligt sitta och äta “civiliserat” vid ett bord med egen tallrik och bestick (alltså kniv och gaffel istället för bara sked), men jag undrar om jag nog inte föredrar att sitta på golvet och äta med händerna med familjen…

Kvällen spenderades sen i familjens vardagsrum lekandes med yngsta sonen Karim, 3 bast. Herregud, sötare och charmigare unge får man leta länge efter, det var nästan så jag ville ta honom med till Egypten. Nej, in nästan, jag VILLE ta med honom till Egypten! Jag fick sova bredvid dottern i familjen, Layla 12 år, vilket inte var det lättaste för hon rullade runt så himla mycket… Skulle egentligen ha sovit i Bashars rum (han bor egentligen i Ramallah men spenderar nästan all tid hemma hos systern som skämmer bort honom totalt…) som ligger på taket med egen ingång, men grannarna skulle nog ha misstyckt… Vaknade nästa morgon av att Karim hoppade på mej, ett sötare uppvaknande finns nog inte!

Istället för att göra läxan i internationell rätt som jag verkligen BORDE göra nu, så tänker jag skriva klart om min resa i Israel/Palestina…

Min sista dag spenderade jag med min kompis Bashars familj. De bor i östra Jerusalem, och det var otroligt intressant att jämföra situationen för palestinier i Jerusalem jämfört med Betlehem. Palestinier i Jerusalem har nästan samma rättigheter som israeler, med undantag för att de inte får rösta i israeliska val, och de får inte bära vapen. Annars betalar de samma skatt, och har teoretiskt samma rättigheter till vård mm. Tyvärr är gatorna i östra Jerusalem inte i samma skick som i västra delen, skattepengarna investeras alltså inte helt rättvist. Däremot har de frihet att röra sej fritt inom Israel och på Västbanken, alltså en totalt annorlunda situation jämfört med palestinier boende på Västbanken.

Märker att det finns en ideologisk klyfta mellan västbankspalestinierna och jerusalemspalestinierna, vilket ju inte är så konstigt med tanke på omständigheterna de bor i. På Västbanken är folk betydligt mer radikala och har en ganska revolutionär inställning till lösningen på konflikten, medan t.ex. Bashar tror mer på diplomati och diskussioner. Självklart är det lättare att vara diplomatisk när man lever ett fritt liv än om man sitter fast i “fängelset” på Västbanken. Mina kompisar i Dheisheh tycker också att de får otroligt lite stöd från Jerusalemsborna, och att de som lever i Jerusalem nästan har glömt bort “the struggle” som de kallar det. De enda “riktiga” palestinierna nu för tiden är de boende på Västbanken, framförallt i flyktinglägren, och så självklart alla i Gaza.

Det var intressant att lyssna på Bashars fördomar om de som bor i flyktinglägren, det mesta stämmer inte alls! Folk går INTE omkring i gamla trasor utan klär sej som vem som helst. De är inte heller våldsälskare som bara vill slåss och skapa problem, de flesta ungdomarna där försöker ju leva som vem som helst med plugg, kärleksproblem, dricka vin i smyg, lugna hemmakvällar med familjen…..